Aftonbladet – 16 april 1841, sida 2

och skuggan af hans långa ögonhår, gaf dess ansigte uttryck af ett intagande lugn. Detta skådespel tycktes förorsaka en liflig rörelse hos de stolte högländarne och sjelfve lord Lovat kunde icke undgå att dela den. Anblicken af denne unge man, som sof der så stilla och obekymradt, återkallade en mängd på en gång sorgsna och ljufva minnen och väekte hos dem ånyo den alltid lifliga känslan af deras fordna Skottska nationalitet. Denne yngling var sista ättlingen af deras fordma legitima konungastam; han var siste representanten af det sjelfständiga och ärofulla Skottland, och liksom för att ämnu bättre tala till deras inbillning, skulle man kunna säga, att han i sin drägt velat förena alla dessa hjeltesagor, alla dessa traditioner från förgångna tider, alla dessa kära och friska föreställningar, som ännu lefva i alla Skottars själ. S:t Andreas-korset, plaiden, tartanen oelb värjan betecknade konungavärdigheten, fosterlandet och äran. cAÄro edra afsigter ännu desamma? frågade si Murray den unge Lochiel, hvars rörelse synte: ännu varmare än hans följeslagares. När el furste kommit hit för att anförtro åt er sin franatid och sitt lif, skulle ni väl kunna öfverge den förra och förråda det sednare åt Engelsmänner som troligen skulle betala det efter guldvigt År Di icke mer Evan Camörons sonsonl Dessa ord kommo den unge klanchefen att darra; han förde häftigt handen till sina ögon för att dölja en tår, som höll på att undfalla dem; men sökte derefter snart återge sin röst dess förra säkerhet och svarade Murray: eHvad jag redan sagt är jag färdig att uppre