Aftonbladet – 14 april 1841, sida 2

ställa, i synnerhet sedan han af en atation i Aftonbladet ur Svenska Biet funnit, att utgången af tullfrågorna hos Riksstånden anses för en seger åt förbudssystemet jemväl i teorien. Den första af dessa frågor föranledes af förbudet å artikeln kläde. Jag har nemligen förgälves sökt efter någon, vare sig teoretisk eller natienell grund hvarföre denna artikel skall behöfva vara mera förbjuden till införsel, än artikeln läder. Den ena artikeln tjenar till skoplagg; den andra till klädesplagg. Båda äro följaktligen nödvändighetsvaror och kunna i det afseendet betraktas lika. Men i flera andra afseenden har lädertillvärkningen en mycket svårare kenkurrens med utländningen, än klädestillverkningen. Lädertillverkningen erfordrar nemligen omkring ett års tid, följaktligen också ett års förlagskapital, då deremot ett parti ull mycket väl kan inom sex veckor eller äfven inom fyra om så skulle pålordras vara förvandladt till färdigt kläde. Omsättningen af den ena varan kan således, beräknad efter kontant afsättning för båda, ske sex gånger oftare på den ena varan än på den andra, och producenterna i ett land, med stora kapitaler och låga räntor, hafva således en vida större fördel i konkurrensen med läder än med kläde. Härtill kommer, att proportionen af garfveriernas mängd i landet emot läderbehofvet är vida större än proportionen af klädesvälstolarnas emot klädesbehbofvet. Vidare är det hufvudsakliga tekniska materialet för läderberedningen, nemligen ekbarken, vida lättare tillgängligt i de södra länderna, och det Fransyska och Portugisiska lädret har eller auses åtminstone hafva en bättre qvalitet än det Svenska. Jag förstår derföre icke annat, än att ifrån både den nationella och den teoretiska synpunkten hade antingen allt utländskt läder bordt förbjudas till införsel, så att hvar och en vore förpligtad att hafva sina skoplagg försedda med nationella sålor, eller ock, om det visat sig under den förflutna tiden, att garfverierna här ej gått under, fastän utländskt läder får mot tull införas, torde icke heller den nationella synpunkten fordra förbud på klädet. Den andra frågan angår sidenfabrikerna. Enligt tulltaxan lära nemligen alla genom välnadssättet fasonerade sidentyger vara tillåtna till införsel; men deremot släta och äfven enfärgade förbjudna. Nu synes det likväl ostridigt, att konsten att tillverka ett slätt och enfärgadt stycke måste vara vida mindre, än att förfärdiga ett fasoneradt; konkurrensen med de utländska fabrikerna bör derföre äfven vara vida lättare att uthålla på den förra varan, helst då denne ej är så underkastad modets förändringar, som den fasonerade. I de slätare varorna ligger vidare mycket mindre lyx, än i de fasonerade, hvarföre de ock synas böra framför dessa uppmuntras till förbrukning. Jag kan således hvarken finna någon aleori eller något nationelt deri, att just de lättast tillverkade, de minst dyra och följaktligen de mest rekommendabla sorterna äro förbjudna till införsel, medan de dyrare och mera modvexlande tillåtas. I mitt tycke borde det vara tvertom; ty ville man ifrån en nationelt prohibitiv synpunkt genom förbud utveckla sidenfabrikerna, så skulle snarare de fasonerade tygerna vara förbjudna till införsel, men de släta deremot, i hvilka våra fabrikanter i hvilken händelse som helst kunna uthålla täflan med utlänningen, vwara tillåtna mot en mycket låg tull. Jag anhåller att antingen Red. sjelf täcktes besvara dessa oförgripliga frågor, eller ock att någon af de segrande, som voterat för förbuden, behagade göra det. Att de förtjena besvaras, är något som jag likväl föreställer mig. Förbrukare, men vän af det nationella i allt. Redaktionen har så mycket mindre något för sin del att svara på dessa frågor, som den i allt instämmer med Insändaren, utom i afseende på förbudet mot införsel af läder och fasonerade sidentyger, hvars obehöflighet erfarenheten tyckes bafva tillräckligt bevisat, och som icke heller af någon blifvit yrkadt. För förbudssystemets försvarare deremot torde de, ehuru högst enkla, blifva ganska betänkliga att undanrödja, och Red. är verkligen ledsen att den ej sjelf kommit att specielt tänka på dess frappanta jemförelser, medan frågan ännu var å bane i Riksstånden. HERR ORLA LEHMANN OCH HANS TAL. Det är förut berättadt, att en Dansk ständerdeputerad, Hr Orla Lehmann, blifvit på höga vederbörandes derstädes befallning anklagad för