Aftonbladet – 14 april 1841, sida 2

eNu äro vi räddadex, sade främlingen och återtog tyglarna. Tom satte sig rak i sin ordning och med mera lugn än förut. Då nu Poneyn började sitt vanliga lopp, kunde han, med tankan på den öfverståndna faran, icke underlåta att säga till främlingen: sÅr den väg, vi tagit, den enda, som för till vårt bestämda mål?, Främlingen svarade icke, men på hans läppar syntes åter det förra ironiska löjet; han klappade hästen sakta på halsen, såg sig omkring, liksom för att öfvertyga sig, att ingen följde dem, och sade efter några ögonblick: Nu äro vi framme l Våra båda resande voro nu blott hundra steg aflägsne från ett hus, hvars tegeltak och spetsiga gaflar tydligen kunde urskiljas i mörkret. Så mycket man i nattens dunkelhet häraf kunde se, tycktes huset vara en af dessa dystra boningar, som tillhörde den svarte Douglass tid; på ömse sidor om fagaden höjde sig små torn, hvilkas konturer stucko af mot den dystra natthimmeln ; man såg intet ljus i fönsterna, man hörde intet ljud inifrån och sjelfva ekot i trakten syntes hafva tystnat. Lydig sin husbondes minsta rörelse, stannade hästen framför gallerporten till det ensliga huset och Tom steg al. Främlingen, som först hade hoppat ned på marken, började nu hvissla på ett alldeles eget sätt, men ingen syntes ännu röra sig inne i huset. Hvad knäfveln vill det här säga? mumlade den främmande för sig, utan att bry sig om att dölja sitt missnöje. Han hvisslade ånye; detta