Aftonbladet – 13 april 1841, sida 2

dertill behöfdes ingenting mindre än värdens stämma, som nu sade: cErs Nåds måltid är färdig. Främlingen såg sig några ögonblick omkring, som om värdens ord väl hunnit till hans öra men icke till hans sinne; men i detta ögonblick föllo hans blickar, under kringströfvandet på Toms förvånande och naiva gestalt. cUnge man, sade han med en viss liflighet, hvars anledning vi redan förklarat, vill ni göra mig det nöjet att spisa tillsammans med mig?, Det var tydligt att främlingen med denna inbjudning endast åsyftade en liten förströelse ur den oro, han ej kunde beherska; han önskade få höra något ljud, lika mycket hvilket, som kunde öfverrösta den oroliga stämman inom honom; också fortfor han, utan att göra sig mödan att betrakta den han tilltalade: Kom, unge man; min måltid är troligen bättre än den, som väntar er, och vi skola dricka ett glas franskt vin. . Tom hade intet skäl att afslå en sådan bjudning; han följde således fremlingen och inträdde med honom i hans kammare. Denne lät framlägga ännu ett kuvert för sin gäst och stängde åter dörren innanföre. Fönstret, som låg åt heden, var änvu öppet, och blåsten, som inträngde derigenom, kom ljuslågan att flämta. Måltiden var så läcker som Tom någonsin kunde önska. På ett litet bord, betäckt med en duk af bländande hvithet, såg man en stekt fet vildand, späckad med rökt fläsk, som utspridde den angenämaste lukt. Den erfarfiaste surmand skulle för öfrigt med välbehag ha åsett ett hälft dussin kotletter som i lifstiden tillhört ett af låglandets lamm;