Aftonbladet – 8 april 1841, sida 4

Örnen och Ugglan. Fabel. firnen med de starka vingar Upp mot solens rymder svingar: O! hvad ljuset gläder mig! Se, hur skönt det bryter sig Mot de ljusblå, lätta skyar! Huru härligt det förnyar Alla dar sin milda glans. Ack! om aldrig natten fanns! Evigt borde ljuset vara, SEvigt solens strålar klara pFalla ned på tacksam verld, Lysa upp min djerfva färd! pIfrån jord och himmel vike Evigt nattens mörka rike! Ugglan, stackars olycksdjur, Satt på en förfallen mur; Örnens önskningar hon hörde, Motsatt språk hon genast förde: aBort med ljusets arymma sken! Mycket ondt de vållat ren! aDe blott skada och förblända; Måtte ljuset snart ta ända! Verlden annars blir besatt. Hell dig! tysta, mörka natt! I ditt dunkel bäst jag trifves, Intet mer behagligt gifves; Ingen ser min fulhet då, Osedd jag till rof kan gå, sÖfverallt i tysthet flyga Och till målet ostörd smyga: Lefve! lefve! ropar jag, Mörkrets välde natt och dag! Må vi aldrig solen skåda!p Skatin hörde på dem båda, Der på tornets spets hon satt, Höjande de muntra skratt: bHvilken öfverdrift de röja I de önskningar, de höja! Troligtvis utaf de två Ingen skall den önskan nå, Som han är så partiskt trogen. Tiden, märk det stackars tok, pÅr för evigt ljus ej mogen, pFör en evig natt för klok.n Mellan ljus och mörker striden Fortgår lika jemt med tiden, Och skall kämpas år från år, Ljus och sanning aldrig svika, Deras glans, den segerrika, Framgår genom tidens rymd, Utaf inga skuggor skymd. NORR EEE