Aftonbladet – 8 april 1841, sida 4

namsell Rachels omintetgjorda engagement, och gör sammanhang dermed, följande märkliga reflexiorer: aMen vet man, säger han, ehvad mamsell Rashels förespråkare visa ifrån sig? Bextiotusen franes, och tre månaders permission, d. v. s. dear runda summan af åttatiotusen franes, precis så mycket, som Ar Guizot har i Jän för att regera det oregerligaste olk på jorden! Åttatiotusen francs, för att, utan möla, utan ansträngning, på vackra, mycket glatta tilor, i en varm sal, inför hederligt, icke serdeles egensin igt folk, utföra en enda roll, skrifven af den stora skalden Racine, hvilkens poesi flyter som en skön ström emellan tvenne blomstrande stränder! Så mycket penningar för så liten möda! Så mycket penningar för att betala så mycken lycka! Så mycket penningar, för att icke hafva skapat någon enda ny roll, för att utan ända och utan uppehåll framsäga samma verser, för att klart bevisa oss, att mamsell Duchesnois. som, i vår tanke, endast gällde för tragisk skådespelerska af andra rangen, var en oefterhärmlig tragisk skådespelerska i Maria Stuarts(roll. Och hvad säger jag! Så mycket penningar, sextiotusen francs och tre månaders permission tillbjudas — för att med förakt afslås! — Penningen blifver teaterns död. De dramstiska lönerna hafva i sanning stigit till förvånande höjd. Ingen åsidosatttenor, som ej begär femtiotusen fr., ingen komiker, som ej fordrar en generallöjtnants lön. En distig betjent kan icke mer betalas, och till och med de förtrogna hafva blifvit sällsynta och dyra. Om publiken någon dag, då den är riktigt vid godt lynne eller serdeles beskedligt stämdt, applåderar en talang, som ännu aftonen förut var alldeles obekant, så sätter talangen näsan i vädret och säger till sig sjelf: aDu skall dyrt betala din entusiasm, min kära publik..s Hvad är då Italien nu annat, än ett slags nautralt område, som blott väntar på sångare att köpa dess markisater, dess grefskaper och dess furstendömen! Hvilket bedröfligt tillstånd! Vi hafva gått tillbaka till det byzantinska kejsaredömets dårskaper! O danserskor, landets öde beror af edra ben! O skådespe ar oss nådig ty annars dö vilp — —i—— —