Aftonbladet – 8 april 1841, sida 1

störde: hela sjöfarten skulle utlänningar tillrycka sig. Se här verkningarna på handeln. Import. Export. År 1815 ..... 1,572,108 Toas. 1,398,680 Tons. 1839 ..... 3,101,650 5,096,644 Ar 1824 skulle förbudet emot införsel af utländska sidenvaror upphäfvas efter två års tid, och i stället blef 30 proc. tull stadgad. De stora sidenfabrikanterna gjorde föreställningar häremot: de skulle samteligen gå under inom dessa två årens förlopp, 0. s. v. Beslutet fattades likväl af parlamentet i kraft af dessa klagovisor, och se: förändringen medförde en otrolig tillväxt i sidenfabrikationen. Medelbeloppet af rått och tvinnadt silke som användes på de 410 föregående åren hade varit icke fyllest 2 millioner skålpund, men blef under den, ännu likväl inskränktare friheten de 412 följande åren eller till 4836, öfver dubbelt så stort. Redan 4839, sedan ännu några band lossats, steg förbrukningen till öfver 5 millisner skålpund, och utförseln af tillverkadt siden uppgick i värde till 868,118 , hvaraf en del utgick till sjelfva Frankrike. År 1823 blefvo tullafgifterna på alla varor af ylle. linne, bomull, glas, lera, koppar, jern, oljor och handskar nedsatte, somliga ifrån 70 till 40 proc.: handskar hade varit förbudna, men pålades en 30 proc. tull. Hvarje gren af dessa tillverkningar hade berott på dessa höga afgifter och förbud, och alla ropade: vi gå under. Likväl befunno sig efteråt alla väl deraf, såväl tillverkare som handlande. Lärftshandeln är ett märkvärdigt bevis på detta faktum. Införsels-tullen på lärfter bibehölls mycket hög; man betalte premier för utförseln deraf, och upp muntrade odling af lin och hampa i England: Tullen var ända till 480 proc. på somliga sorter och premien !-:del af värdet, så att utländningen köpte det för .:delar och Engelsmannen betalte för honom den andra sjundedelen. Dumheten är i ögonen fallande; men den gjordes likväl. Hr Huskisson nedsatte tull-afgifterna; i synnerhet betydligt på linet, ända till 4 pence i stället för 10 och 44 sk. Förstörde det någon enda? Tvärtom; lärfthandeln i Dundee steg med den kraft, att denna hamn år 1833 utsände mera lärft, än hela norra delen f Irland. Det vore öfverflödigt att fullfölja detta ämne vidare; ty hela England vet nu, att i hvarje gren af handeln och förvärfsfliten, utan undantag, samma resultat städse visat sig af frihetsprincipens tillämpning. Skulle den då ej äfven kunna tillämpas på spanmålslagarne? Nedsättning af införseltullen eller spanmålshandelns totala frigifvande ingifver hela jordbrukande intresset en fruktan för undergång och förluster, och likväl är det alldeles omöjligt att fatta, hvarföre denna närings principer skulle behöfva vara olika med alla andra näringar. All ytterligare befrielse för vårt handelsoch näringssystem ifrån tullar och afgifter skulle betydligt öka vår manufakturoch fabrikstillverkning, samt derigenom öka medlen att använda de fattigas arbete; men denna ökning i sysselsättning för folket skall blifva af ingen den ringaste nytta för de arbetande klasserna, utan att ifven tillgången på födoämnen förökes. Brödet skall stegras i samma mån som arbetslönerna höjas; och det ökade arbetet skall icke tillbringa den fattige mera trefnad. Om ock våra arbetare af alla slag skulle vara sysselsatta dag och natt, skulle det likväl icke finnas mera bröd att äta då än nu, och således, då det ej är mera att äta, kan cj mera ätas, och den fattige med sitt arbete blifver således liksom om han vore utan det. Tillåt deremot spanmålsinförsel, och allt skall visa sig helt annorlunda. Saken är så klar, att man ej behöfver ens orda vVidare derom.