Aftonbladet – 7 april 1841, sida 3

här och nedgör både honom och hären. Då skola alla folk på jorden erkänna Mehdis gudomliga sändande; judar, kristne och hedningar skola alla omvända sig och det tusenåra riket taga sin början, m. m. I Europa torde man föreställa sig, att hela denna berättelse är en dikt, och andra, hur det är möjligt att trettiofemtusen menniskor kunna finnas, som tro den; men de, som blifvit från barndomen vanda att mottaga den som en gudomlig uppenbarelse, äro lika färdiga att förfölja dem, som ej sätta tro till densamma och att afhugga dessas hufvud, såsom ett Gudi behagligt verk. Scheriffen i Mecca, som är en högre myndighet i andliga saker än sjelfva Sultanen, vågar icke i sin rapport behandla Mehdi med någon den minsta vanvördnad, eller röja den ringaste obelåtenhet med det anmälda resultatet af de yemenska Arabernas lättrogenhet och fanatism. Han vet alltför väl, att Ottomanska väldet grundades på ett tilltag af alldeles samma art, och likaså understöddes genom åberopande af judiska och kristna profetior; med ett ord, han vet, att 35,000 Araber äro i stånd att utföra allt, som kan verkställas med lansen, svärdet eller bössan. Han säger väl icke, att Wahabiterna utgöra en del af denna farliga folkklass, men detta är dock ganska sannolikt. Ty ehuru Mehemed Ali genom en kedja af vilda drabbningar tillintetgjorde nyssnämnde sekts politiska betydenhet, äro likväl deras religiösa meningar vida utbredda i Arabien, der de betraktas såsom Koranens puritaner, hvilkas stränghet går derhän, att de till och med vilja afskaffa pilgrimsfärderna. De ega äfven talrika anhängare i Egypten, synnerligast i Cairo, och man finner dem till och med i närvarande ögonblick mycket böjda att tyda Alis profetia i Gife på en viss herskare i Egypten, en af Dejails legioner, som skall resa sig mot Mehdi och förfölja dennes folk. cHan skall bära mitt namn och min moders broders, men skall ändock falla i sina synder, Sådane och åylika andliga språk äro de farliga vapen, hvaral presterna betjena sig mot en herrskare, som icke blott föraktar dem, utan taxerar dem och klipper deras hjordar intill skinnet, samt finner sig sjelf stark nog alt sätta sig öfver vidskepelsen och gifva giltighet at sina föga samvetsgranna åtgärder.