Aftonbladet – 3 april 1841, sida 2

BETRAKTELSE OCH OMDÖMEN ÖFVER SVERGE OCH CARL JOHAN, I ANLEDNING AF ETT UTLÄNDSKT OMDÖME OM VÅR KONUNG I NORRLANDS TIDNINGAR N:o 6. Under denna rubrik läser man i den i Sundsvall utkommande tidningen Allvar och Skämt en väl skrifven artikel, som innehåller i vår tanka en ganska riktig uppfattning af ställningar och förhållanden. I några punkter afvike vi väl, ehuru ej väsendtligt, från artikelförfattarens åsigt och derom skole vi ofördröjligen framställa vår tanka; imedlertid synes artikeln förtjent att reproduceras. Den lyder sålunda: cEhuru vi redar observerat ofvannämnda korta och obetydliga tidningsertikel med en lika kort replik, så förtjena dock de satser, den innehåller, cen utförligare betraktelse, emedan de här i Sverge idkeligen predikats med icke bättre påföljd. än att man nu slutligen utbrister i profetens klagan: ho tror vår predikan, och pästår, att det numera i Sverge cicke tåls, att man gör Konungen rättvisa.s Det är detta förhållande vi vilja hålla oss vid, och undersöka först och främst om det är verkligt. och i fall så är, hvad som kan vara orsaken. Amnet är, enligt vår tanka, af högsta vigt. Aldrig ryker det utan att vara eld. säger ett orispråk, och som detta ej lärer kunna bestridas, så lärer man ock få taga för afgjordt, att nyss anförda klagan icke torde sakna all grund. Här måste således vara icke blott tillgifvenhet och entusiasm, utan ock någonting rakt motsatt. Fara värdt, alt detta motsatta, dess värre! icke blott är partikuliert och obetydligt, utan rent af torde hafva majoriteten för sig: hvaraf kan sådant komma? Jo saken är den, att menniskors entusiasm är ett flyktigt väsende: ju hetare den sjuder upp, dess bastigare dun star den bort, alldeles som det i psalmen heter: cAck hvad är dock mensklig gunst? En blå töcken rök och dunst Hvarheldst opinionen upplyfter en menniska till himmelen, der kan man vara säker, att den slutligen fäller henne pladask i marken, t) opinionen blir, som Moses, trött i sina armar, och mäktar icke i längden hålla dem upp. Dessutom vinner en dödlig menniskas förgudning aldrig de odödligas bifall: de vägra introduktionen å sitt Riddarhus, till dess, efter slutad strid och afklädd rustning, han kommer en odödlig ande, som de, och dess gerningar, de första med de sista, blifvit tecknade i sagans dombok samt vittnadt och dömdt blifvit af sådana, som ej hafva enytta eller skada af saken att vänta. Men vi vilja ingå i en detaljerad framställning af saken, och skola först söka att utreda: 1. Orsakerna till svenska folkets ensutiasm för Carl Johan. Gustaf IV Adolf var störtad från den frejdade svenska thronen och Carl XIII derpå uppstigen De, som. ville egöra Konungen rättvisas, sjöngo på den tiden, att det var han, Carl XIII som hade räddat Sverge afrån brädden af sitt fall, och inga tillrättavisare hördes utaf, ty i de amenlösa tidernax fanns ingen tvedrägt. Men den store och älskade Konungen kunde ej lefva till evig tid, derföre måst man vara betänkt uppå att utse en efterträdare, på det ej Visens död måtte medföra hela bikupans un dergång. Carl August valdes. Lyckligas: bland all: furstar, dog han, innan smekmånaden bunnit löp: till ända, och slapp smaka af den kalk, som inne håller det svikna hoppets itterhet — ett öde, som han omöjligen kunnat undgå, om han lefvat til dessa tider, ty hvarje öfverspändt bopp finner sij i: längden sviket. Svea sörjde med en ung enka sorg, i hvars bröst den första kärleken ännu står full låga. Hon sörjde, såsom Eva skulle sörjt i pa ENADES ONES Sa TN I YEN MARE NETA KET SES EPITETET RRD R——— tt