Aftonbladet – 2 april 1841, sida 2

FICSTOMRDEFRNSLINAGT TISSUE EYES T TN 2 ARTY BLANDAR ANNIN EE Julottan i Wexiö Domkyrka d. 25 pec. 41840. På altaret ha ljusen brunnit ner De voro dock symbolen af det ljuset, Som kom från himlen neder här i gruset Det enda, ty det nedsteg icke mer. Det ljuset ensamt frälsar oss ur våda, Det lyste fordom öfver Bethlehem, I ringa krubban var det fritt att skada, Var både Gud och menska, kärt för båda, Och vise männen ifrån Österlanden, Ifrån Owan och ifrån Gangesstranden, Till krubban bragte rökelse och gull. Med verldens frälsning låg den krubban full. Ett barn ännu, snart växte derur anden, Fridshjelten, som ej kom med sköld och svärd Och blodig klädnad, men på mäktig skullra Han bär dock synderna utaf en verld, Och der vardt lugn, der åska hördes bullra, Och natt och mörker stormade sin färd; Och saligheten, som uti fordna dagar, I tidens morgon redan bortspild var Utaf det första redan fallna menskopar, Steg upp igen, då lyddes himlens lagar, Då bygdes himmelriket åter opp Med tro och kärlek, tålamod och hopp, Och menskan lärde älska bröder; — frid Förakt för död, för verlden och dess strid, Begär att älska alla och försona, De byggde alla i hans törnekrona. Ek bröts af stormen, vassen böjdes ned, Men steg igen det vilda, skönt det ljusa Steg upp, Roms örnar föllo, vänlig dufva Sin silfyvervinge öfver jorden spred. En jungfru skönast, renast under månen, En obefläckad födde Gudasonen. I ökner tigern i sitt blodbad samm Och fram gick lejonet af judastam. Gud Fader gick utöfver stjerneringen, Men Sonen gick på jorden, följd af ingen. Och ångern sig för krossadt hjerta slog Och hatet gret och himmelsk kärlek log. Jag far ifrån Er — här är mig för kallt, För grå är himlen och för oskönt allt. Jag går till södern, till dess blomsterängar, Der palm, der lager högt sin krona bär, Orangens gull och drufvans röda bär Mot jorden digna och på harpans strängar Den glade skalden lifvets skönhet lär. Jag vill se gamla minnets enkesäte På kullar Sju, der fordom Roma låg, Der Tibern ännu drar sin gula våg, Glömd och vanhedrad der nu munkens lite Ar hördt med darrande och folkskygg håg Och psalmer messas än utaf kastrater Der Maro sjöng och Cesars hjeltedater Beprisades uti triumfens tåg. Ja, ännu längre bort jag traktar, Och gladt jag vandrar med min lyra kring. Jag vill se Hellas, minnets lifgeding, Der Tysken grubblar nu och Turken slagtar. Vanartad, falsk och fegsint son Af höge Plato, högre Maloniden Och af Miltiades, som kom från striden Emot Barbarerna på Marathon. Jag vill se Jordan flod och Salomo tempel, Der David slog sin harpa och hans son Sjöng höga visan, visornas exempel