Aftonbladet – 1 april 1841, sida 2

ibland hofvets damer famn man knappt hennes like. Cecilia Wasa, bekant för sitt kärleksäfventyr med Johan af Ostfrisland, var måhända den enda, som i skönhet kunde täfla med henne, men ej i själens renhet. Så flygtig och lättsinnig Cecilia var, så trofast och dygdig var Karin. Hon, som försålt så mången bukett, gömde troget den bästa af alla, och blommorna deri voro ädel qvinlighet och rena seder, med ett ord detta sköna blomstersystem, som utgör det älskvärda hos qvinnan. Så rikt begåfvad med behag och inre värde skulle Karin ej undgått att väcka ett större uppseende, men hon lefde så undandraget, som vid ett hof är möjligt, med sitt sinne fullt al svärmeri och drömmar. Det var ej för Max hennes hjerta slog; bjelter för hennes tankar var konungen sjelf, och hon egnade honom en romantisk dyrkan. Det ridderliga och ädla hos honom, hvilket hans mörka stunder ej förmådde qvälva, anslog djupt hennes känslor. — Allt som närmare tillhörde Erik blef henne kärt och dyrbart. Och derföre omfattade hon äfven med hela sin ömhet de tvänne döttrar Agda gifvit honom. FErik hade till uppfostran öfverlemnat dessa till sin syster Cecilia, och ifrån denna stund var Karins enda nöje att besöka de små, hvilkas tillgifvenhet hon snart viste tillvinna sig. — Imedlertid tycktes Erik bortglömma henne, men så gjorde ej den trogne drabanten. Han hade nu blifvit upphöjd till fänrik, och således, som han trodde mera värdig Karin, anhöll han om hennes hand. Men hon dröjde med det ord, som skulle göra honom lycklig, och öfverlät åt sin far att bestämma hennes öde. Denne, smickrad att få sin förman till måg, utsatte med Ka