Aftonbladet – 31 mars 1841, sida 2

person at ACL diltlan Hall, OVR fLUviag ARS ora om Carl af Burgund falla sjelfmant den på läppen, som vågar sig i dust med honom: Jag måste nu kämpa med Leviathan, som kommer simmande och vräker upp diupet framför sig. Jag mäste, lik cn varsam skeppare, kasta öfver bord en tunna åt honom att leka med, Men jag skall nog veta att afpassa tillfället, då jag kän hugga en harpun in iinälfvorna.n Pag. 47: cOch Herr Lars sen i egenskap ai Faktionstrumpetare! Ack, adu min lefyardes fassc) någop så säll stund har du hvarken förr eller sednare haft: du har också vetat draga vexel på den som en karl, och som en karl af — Mosaiska trosbekärnelsen., Pag. 56: aHar icke en annan röst, iskepnad af Friherre Napoleon von Döbeln, låtit förljuda, att folket vore bäst skyddadt under en mäktig adel? Ja, så grymtar gris som gammal galt Pag. 57. Koalitionens Gud, hvilken röral, Pag. 58. Kära Swerge, du ärans polstjerna och frihetens borg, du jordens panna och hbimmelens nabo, du Engelbrechts, Sturarnes, Gustafvernes ech Carlarnes och så många andra odödliga mäns moder och amma, krymp dig icke ihop till en hjelphustru i Hr Lars kök, ty då nekar dig historien att få begrafvas å kyrkogård och du varder annorstädes begrafd i ett kärr, eller annor oansenlig ort. Pag. 64, om huruledes obelåtenheten endast utgick från oppositions-pressen: Det var då aldeles i sin ordning, att omenniskorna voro galna af Aftonbladsläsningen, säsom en skarpsinnig och i allo högst fördragsam man yttrade sig till författaren. Sjelfve gamle Argus, annars så tungsam), äfven grundelig, hoppade upp och ner, upp och ner, som en ekorre. Victoria,, skrek han i Östgötha Correspondenten, Victoria!, skrek han i Freja; och Victoria, gnölade ynglingen, och Vicvoria,, läspade ungmön. Af ingen, åtminstone af högst få, insågs värdet af den visa domarereglen: i man skall icke bättra ett ondt med hälften värre,; och hvad det gamla systemets, egenteliga onda beträffar, så låg det otvifvelaktigt i dess feghet emot Oppositionen, ända dertill, att det mer än en gång I sökte att tysta de mest uppkäftiges munnar med till joch med befordåringar, hviika dessförutan i allmänhet, det får man icke neka, nog småaktigt behandlades. (Kan man se!) Pag. 72: )Om man tog och gjöt en prest af tackjern, samt kunde låta honom genom något slags maschineri predika för folket, skulle han vara ungefär lika mycI ket bekant med det ämne, hvaröfver man lät honom tala, som en: Konung eller Drottaing af England — (är ansvarig för hvad man låter dem yttra ifrån thronen till de begge Husen., Aftonbladet har helt nyligen, eller den 23 Februari, reproducerat detta utdrag ur Weekly dispatech, ofter ett uti ingressen lemnadt vitsord, att artikeln innehåller i grundåsigterna en viss sanning. — Aha! det är denna vissa sanning, man vill predika i Sverige! Godt, hvilken gyllene tid, Herr P.tre! för bruksrörelsen, om man fick gjuta konungar och prester af tacks jern! sjelfva förespeglingen om möjligheten häraf är så förledande för Brukspatroner i allmänhet, att den innehåller i grundåsigterna, utom många andra vissa sanningar, äfven den, som leder till ett bestämdare omdöme om en viss patron och orsaken till hans eviga käbbel, hans ihärdiga träta på de konungar och prester, som icke passerat masugnen. och der undergått smältnings-processen efter hans föreskrift. Jag må äfven uppriktigt tillstå, att jag mången gång beundrat dennes öfverflödiga möda att tala så mycket om reformer, konstitutioner, departementalstyrelse, den konstitutionella regeringen, allmänna och blandade valen, konungar och presicr m. m.; då det hade varit mycket lättare och indrägtigare för honom att å entreprenad öfvertaga alsammans såsom gjutgods. Froligen hade man varit lika så belåten med det sednare, som det förra. Vi förmoda att förutstående utdrag såsom prof utgöra en tillräcklig själaspis af den sorten, för en gång åtminstone. Man kan, som läsaren ser, ieke neka att uti framställningssättet och benämningarne råder en viss rå och grofkornig naturfriskhet, ungefär af samma slag, som man emellanåt får höra hos spanumålsbärare eller sc. k. schåare vid Skeppsbron, när de sätta till attriktigt munhuggas och försöka hvilkendera kan öfverträffa den andra uti det grundligaste kärnspråket. Hr Prosten Kjellenberg är såsom skriftställare ett af de märkvärdigas!e originaler i denna stil, och i fall det är sant, såsom en numera temligen hög embetsman stundom brukar uttrycka sig vid middagsbordet, att menniskan är skapad för tvenne ändamål: det ena att vräka i sig och det andra att vräka ur sig, så bör man tillstå, att Hr K., åtminstone i det sednare afseendet, mycket nära motsvarar skaparens afsigt. Det enda en och annan torde sätta i fråga är, huruvida mannen har alla sina:skrufvar i behåll. Så mycket om bokens stil och humanitet. Några yttranden som :angå Assessor Crusenstolpe hafva vi icke här upptagit, emedan vi väl kunnat reproducera öknamn och ovelt, hvaråt man på det hela endast skrattar, men icke verkliga infamier. Vi erinre blott i anledning af en punkt, deruti författaren: ritat ut emot Aftonbladet, i afseende på frågan om Hr Crusenstolpe, att han, författaren, begått ett misstag, då han citerat Aftonbladet såsom det der gifvit Hr Crusenstolpe titeln af nationens man,. Denna benämning af anationens män förekom första gången i en tidning, som då ingalunda stod på samma linea med Aftonbladet, och hvad vi derom vid ett tillfälle yttrat, med afseende på Skildringarnes författare, var, Om vi ej minnas allt för orätt, endast att. vederbörande, genom den famösa tryckfrihetsförföljelsen mot Hr Crusenstolpe, sjelfve äflades att. så mycket som möjligt öka hans betydelse. och allmänhetens svmnat; för honom: Hvad