Aftonbladet – 31 mars 1841, sida 2

)) VV tIU5S, ILd0DS JAllSsSsvus, IXCUPHDS OCh SUOKO Hldividers undersåte? Tro icke, att folket i landsorterna är några hamnbusar, som ropa, phurra pro et contra för den kontanta hänryckningen af 2 skillingar. — — Nej och åter nej, min herrel — — Det blir äfven en antidaterad lögn, att hysa denna förhoppning eller gifva detta löfte för framtiden; ty om äf,ven nu å ena hållet hofsamhetens eller oför,mågans quietism der uppe skulle tåla en hel bop förunderliga saker onäppste få passera, ,Landtmarskalken t. ex. bannas, och Prestestån,det utvisas, och å det andra, Aftonbladet, den arge, illistige grinaren, med berömmets ryktborste kittlar de sinas svaga sida, och eggar dem till nya ansträngningar, så hvälfva sig dock efter all sannolikket andra åsigter med pandra krafter, steg för steg fram ifrån ett håll, ,der de berusade icke veta, eller på tinnarna af ,deras segerhöjd nu icke akta. ! Pag. 23: Sverige — — fordrar yttranderättens gemensamma förmåner, men icke hiott ett monopolium för smädelsernas och partisinnets snällpress: — — Det fordrar, att den rätta frihetens väldiga genius skall åter besitta sin urgamla fjellborg, men icke att den blöta, och glömska Aftonblads-demonen skall usurpera, hans rum och namn, och torquera redliga menniskor; — —. i Pag. 25, i afseende på den omtalda reaktionen emot Aftonbladet och dess åsigter: Ser ni! icke, huru sjeifva ledamöterne i nödhjelps-kommitten hafva gjort frontförändring eller slagit! till reträtt; huru sådane, som Östgötha-korre-! spondenten och Freja, hvilka så lydaktigt arbe-; tade vid den stora oppositionsbälgen för ett par år sedan, nu vilja blifva sina egna småherrar, och gå der och peta på den stora Aftonbladiska kolossens lerben,, — — Minns ni ej, huru rädd sjelf-! va Minerva var, att låtsa förstå syftningen af de Norrköpingska klatscharne, då de redan 4858 och således först af alla lyftade på den aristokratiska och faktionära luggen; och nu stär hon j der kapprak och gilver både koalitionen och; faktionen ganska täta och djerfva påkänningar! med den vördnadsfulla foten.n ! Pag. 26: Men äfven en varning, då den härflyter ifrån rena afsigter, torde, med Hr Brukspatronens begifvande, vara värd, åtminstone så mycket som ett. Skeppund tackjern., Pag. 27: J, hvilkas liktorer hafva fått or-! dres att gå omkring i gränder och tidningar, för alt med deras spöknippor slå sådana menniskor i synen, hvilka icke tro sig beböfva att hörsamma eder befallning att gå ur vägen. Liten er, goda herrar. deruppå, att denna Nemesis är så fjerran, derföre att hon icke, såsom koalitionen och annat otyg, later gullgossarne från Lilla Nygatan gå förut med :basunerna. Hon hafver fötter af ull, tysta äro hennes steg, men händer af jern, hon skonar icke en gång en brukspatron., Pag. 28. Äfven till oppositionen: O, hvart skulle det bafva tagit vägen, om de, som vid förlidet års början och under mer än halfva loppet af det, hade allt i sin hand, äfven förstått eller velat maniera sitt öfvertag på det gamla listiga sättet, lömskt och felfritt! De hade varit Konungar och vi deras Jlifegne. Dit hade de släpphändte kunnat bringa saken. Men välsignadt vare de stortaliges oförstånd och prisad vare deras mun, med hyilka de ifrån egen dumhets bördiga mu bete hafva hemfört och offrat hekatomber af hundratals oxar. Genom dem äro vi frälste. Pag. 35. Till Kapiten Lindeberg, i anl. af ett yltrande af honom, att Engelbrekt föll ett offer för aristokratien: aTack hederliga Pascha af de två hästsvansarna: Revoiution och Republik; du har talat som en bok, får jag lof att säga: aFarbror — Och nu, Thore, min gosse, är du schackmatt; eller hvad vill ni, Herr Pelre! svara på desse Kapiten Lindebergs, Verldshistoriens och mina gemensamma theser. Pag. 42. Om oppositionspressen: cAllt gick till en början ut derpå, att förändra eller förvilla de hos oss nationella och rationella be-l. greppen om Konungamaktens och Mujestätets helgd såsom ursprungligen folkviljan, samt att ställa dessa båda inbördes förenade och identiska krafter hotande emot hvarandra. Således för att, så till sägande, inpiska dessa nya lärosatser hos nationen, an-) vändes. satirens gissel och. hotelsens träsabel emot alla slags yttranden eller tillställningar af folkets kärlek emot den gamle, ärorike, i hela Europa högst ansedde Konungen, då han i slutet af förenämnde år företog en resa genom landet till det sansade och värdiga brödra-riket; der också omisskänneliga och ärliga prof af kärlek, vördnad och tacksamhet togo honom i sitt beskydd. Den, som rätt förstår Aftonblads-språket, kan gerna säga, att Svenska fölket på den tiden nustan örbjöds att tala vid Konunrgen dis), och excommunicerades med alla smädelsens bannstrålar för sin ohörsamhet. cMina enskilda känslor höra väl icke så egentligen hit; men det bör förlåtas mig såsom Svensk till lif och själ och såsom en man af väldiga menigheten, om mitt bröst ännu i denna stund häfver sig af harm och ovilja, om mitt hjerta lågar och min hand höjer sig af förakt och hat emot dem, som så oförsynt vågade lägga Svenska folkets heligaste rätt under torturen och skymfen 1838. Men deras stund skall äfven komma, äfvensom de politiska Bubu-: karlarnes,, hvilkas spakfärdighet och räddsla gåfvo) luft åt de förras tyranniska framfart. Pag. 44. Om Stockholmsbladet, m. fl.: Han uppfyllde dock i lifstiden sin bestämmelse t såsom en liten mnederlagsplats för eoställningar och förhållanden , och vår i ingen mån ohyggligare än hans. fostermor, Aftonbladet; men han dog, som sagdt 0 ög .— ÅR 2 mV kust Af: oo Un ACtb I ee Ta I I I I I