Aftonbladet – 30 mars 1841, sida 2

) hade prasslet af en rembygel väekt fadren, som rojpat på modren och rest sig upp i sängen för att I fatta uti Johan. Johan hade då slagit med bössan i ned i sängen, utan att i mörkret förmå skilja hvem som deraf träffats. Fadren hade derpå sprungit upp lur sängan och afväpnat Johan. Förmodande att I fadren ville misshandla honom, hade Johan derföre ur byxfickan uppdragit en knif uch dermed stuckit sin far i sidan, då fadren utropat: Jesus i himmelen ! och försökt taga knifven af Johan, som likväl försvarat sig och fortfarit med fadrens misshandling, hvarom Johan icke kunde lemna mnärmare redo än att, då han under handgemänget känt fadrens tarmar uthängande, han fattat tag uti dem och slitit ut dem. Slutligen hade han blifvit utförd i fötstugan, hvarefter så tillgått som förut är omnämndt. Enligt modrens och flere personers berättelser hade Johan vid 43 års ålder börjat besväras af dåningar och krampattacker, derunder han varit stel och mållös, och efteråt hade han ibland sprungit till skogs. Dessa attacker hade för hvarje år oftare återkommit, men han hade ändå varit redig till förståndet och blifvit admitterad till sin första Nattvardsgång för 4 år sedan. De sista två åren hade han under attackerna fallit omkull, legat länge under .krampaktiga ryckningar och insomnat efter anfallen, men, då han uppvaknat, sett hemsk och ilsken ut i uppsyn och åtbörder, och med häftighet fattat uti personer som stått honom nära, hvarvid han stundom framtagit knif och sönderskurit sina kläder. Efter anfallen hade han det sista året visat föräldrarne mycken vresighet och sagt dem vara skuld till hans sjukdom. Några gånger hade fadren måst laga honom då han visat sig serdeles vildsint, vid hvilka tillfållen han velat lägga våldsam hand på fadren. Onsdagen den 9 sistl. September, således några dagar före gerningen, hade han haft 6 särskilda anfall af sjukdomen. Föräldrarne hade väl varit bedröfvade häröfver, men underlåtit omnämna förhållandet för kyrkoherden förr än vid detta tillfället. Under lek och ras med sina jemnåriga lärer han äfven plägat framtaga knifven, för att dermed freda sig, då han icke på annat sätt kunde rå på kamraterna. Såsom ett märkligt bevis på hans vildsinthet må anföras följande händelse. En dag sistlidne sommar hade han inkommit till bonden Ian Jansson i granskapet, och lagt sig på sängen samt börjat läsa i en bok, hvilken han hade med sig, kallad: Andelig Dufvoröst. Under läsningen hade han rest sig upp uti sängen, framtagit en knif och yttrat: här är väl ingen, som vill mig någet ondt. Jan Jansson hade då svarat: nej! det är det inte, stick ned knifven du, hvarpå Johan återtagit läsningen. En Istund efter hade Johan uppstigit och bedt Jan Jansson följa sig, för att hjelpa Johan taga sina kläder jemte 3 Rdr Rgs, hvilket han ämnade föra med sig bort, emedan hans far ville förmå honom arbeta, I oaktadt han kände Johans sjuklighet. Jan Jansson hade vägrat det och föregifvit sig må illa, dervid Johan fattat uti en stör och dermed skuffat Jan Jansson i ryggen, under yttrande, att han nödvändigt skulle gå med. Jan Janssons barn hade dervid börjat gråta, hvarföre Jan Jansson begifvit sig ut på gården, förföljd af Johan, hvilken, då Jan Jansson ånyo vägrat honom att följa med, yttrat: du är lika god som de andra; du skall få samma fördömelse som de, samt riktat ett slag af stören åt Jan JansIson. Då Jan Jansson parerat slaget och ryckt af honom stören; hvarvid han fallit omkull på marken, hade han framtagit en knif. Detta hade Jan Jansson observerat och fråntagit honom knifven, hvarefter Jan Jansson ropat åt Johans yngste broder, att skaffa ett par tömmar, för att dermed binda honom, då Johan hotat brodren med ett: ha ihjel honomp, om han vågade skaffa några tömmar. Jan Jansson hade derefter släpat Johan till ett af husen, och der från väggen nedtagit ett rep, hvarmed han bundit Johans händer och instuckit knifven i slidan, som hängde vid Johans kläder. Då Jan Jansson derefter hemfört honom till fadren , hade Jan Jansson under vägen, på Johans begäran, upplöst repet, hvarefter Johan i hemlighet åter uppdragit knifven. Jan Jansson hade genast observerat det och ånyo ryckt knifven från honom och kastat den ut på åkern. Framkommen till Johans hemvist, hade Jan Jansson, på fadrens begäran, hjelpt honom att binda Johan, som derefter blifvit afklädd och af fadren på den blottade kroppen med björkvidjor strängt slagen, derunder Johan dock icke förrän emot slutet klagat öfver smärta eller börjat jemra sig. Efter detta uppträde hade Johan en dag ute på marken under arbete yttrat åt sin yngste bror: det far har glömt, det skall jag ha gömt; jag skall väl passa på någon gång och ge honom ett dormslag och sedan skall jag binda händer och fötter på honom och basa honom.n Johan erkände inför domstolen, att han haft detta yttrande efter förenämnde uppträde, då han fattat uppsåt att, i händelse misshandlingen skulle förnyas, ränna knifven uti fadren. Vidare uppgaf han, att, under sjukdomens tilltagande de 9 sista åren, den föreställning hos honom uppkommit och alltmer stadgats, att sjukdomen vore ett honom af Gud pålagdt straff, det han borde lida för sin fars synder. Den ifrågavarande gerningen förklarade han haft sin orsak i den omtalda drömmen och deraf stadgad öf; vertygelse, att fadrens död skulle blifva ett medel för honom att återfå helsan. Enligt hvad Kyrkoherden Boäöthius intygat har Johan ordentligt begagnat salighetsmedlen och vid husförhören ådagalagt någorlunda insigt i sin kristen,domskunskap. Att han hade temligen god religionsjunderbyggnad synes deraf, att han, några timmar efter gerningens begående, begärt få läsa i en gudelig bok, (och då någon derpå invändt, huru han, efter den Tysliga gerningen kunde förvänta sig tröst af Guds Ord, hade han svarat: cja! om man uppriktigt ängrar sig, så kan man nog ha tröst af Guds ord, fast Man gjort illa. Då någon anmärkt, att ånger öfver ;gerningen icke syntes hos honom, hade han svarat: .cja! ingen blir salig för det han gräter, men det känns i hjertat. . Då af allt detta anledning var att förmoda, att Johans sinnesbeskaffenhet före och efter gerningen I varit sådan, att brottet icke kunde tillräknas honom; öfverlemnade Häradsrätten åt läkaren och Sundhetsoo