Aftonbladet – 30 mars 1841, sida 2

HUS I DHdAlshas nus NMOPUnURCUS SALLA HITRKSUdl vana, i Fahlu län, att han på morgonen blifvit kallad till kohlaren Matts Jansson i Kullerberget, för att gifva: denne nattvarden, men att, då han kl. 4-2 41 på . m. framkommit, Matts Jansson redan aflidit, efter att omj natten hafva blifvit med knif stucken i magen af sin 49 åriga son Johannes Maltsson. Den 49 sistlidne Oktober anställdes derefter ran-; saknihg med Johannes Mattsson vid Näs Tingslags Häradsrätt. Enligt den berättelse, Matts Jansson i f:iere personers närvaro före sin död och hans efterlemnade enka Christina Jansdotter vid Domstolen gjort, lärer den ohyggliga händelsen under följande omständigheter tilldragit sig: Söndagen den 43 sistlidne September hade Johannes kl. 7 på aftonen och föräldrarne kl. 9 lagt sig att hvila inuti samma rum. Deras yngsta son hade: som vanligt lagt sig i en bod och dottren i ett annat rum af deras stuga. Frampå natten, ungefär kl. , 11, hade fadren vaknat deraf att han tyckt sig höra en bössa klicka. Då han i detsamma fick se en person stående framför sig vid sängen med bössan, väckte han sin hustru, som låg bredvid honom, utropande: aHvad i Jesu namn är det för en som står med gevär öfver sängen !,. Hustrun vände sig utåt rummet, och då hon nu igenkände sonen, stående framför sängen påklädd med bössa i hand, frågade hon ahvad i Jesu namn felas det nu, Jan ?. hvarpå hon erhöll ett så häftigt slag i ansigtet att hon afsvimmade. Slaget träffade äfven rRägot fadren, hvilken sprang upp ur sängen, fattade Johan om lifvet, ryckte af honom bössan och försökte derefter släpa honom ut i förstugan, derunder fadren erhöll ett inifstyng i veka lifvet, sedan ett i magen och ett i bröstet. Under dessa våldsamheter utvecklade Johan n sådan styrka, att fadren slutligen nödgades bita honom i händerne, innan han förmåddetaga knifven från honom, hvarefter handgemänget fortsattes i förstugan. Hustrun, som småningom återfått sansnin-! ven, sprang upp ur sängen och försökte åtskilja fadren och sonen, hvilket slutligen lyckades henne, så att hon fick mannen in med sig, hvarefter hon tog nyckeln ur dörren och slog igen den. Matts Jansson satte sig nu på en bänk och klagade: aGud trösta mig, tarmarne äro ute; du lär hjelpa mig att stoppa in dem igen. Hustrun försökte det, men förgäfves, hvarefter hon ropade dottren till hjelp. En stund derefter försökte Johan, som icke fick Slip-. pa in, att med en yxa uppbryta dörren, hvilket äfven lyckades honom, ehuru han blef hindrad från att komma in af modren och systern, hvilka med låset ) tillhöllo: dörren, tills Matts kom dem till hjelp och genom öppningen emellan dörren och dörrpo-; sten drog in yxan till sig. Modren frågade nu Johan, som stod utanför, flera gånger: kära söta Jan! säg hvad som felar dig? men Johan svarade endast: ja! hvad vill du mig mor? 1 detsamma ankom en af grannqvinnorna, som modren efterskickat, och frågade äfven Johan hvad som fattades honom, hvartill Johan endast svarat: ja, jag vet ej hvad det är som felas dem. Modren bad honom; derpå gå efter folk, emedan fadren höll på att dö, hvartill han endast svarade: ja,, och gick. Hustrun slog nu upp eld, då hon fann sin man öfverhöljd af blod, och sargad så väl i magen, hvarifrån tarmarne uthängde, som andra delar af kroppen, samt så kraftlös att han knappt förmådde lägga sig i en soffa. I detsamma återkom Johan med en grannhustru och sin yngsta bror Petter. Matts yttrade nu sin åstundan att, då hans lefnad icke torde blifva lång, få tala med Kyrkoherden. Johan gick genast, på modrens tillsägelse, till bonden Henrik Mattsson, för att anmoda honom fara efter Kyrkoherden Boöthius. Då Johan uträttade detta ärende hos Henrik Mattsson, hade denne frågat Johan hvilken sjukdom hans far fått, hvarpå Johan svarat: gubben har fått ref Matts omtalade derefter för de närvarande förloppet vid handgemänget med s0onen, under yttrande: jag tror aldrig att det gått så illa, men så varsnade Johannes att tarmarne voro ute, och då tog han i dem och drog ut dem ändå mera,. Klockan 3 på morgonen återkom Johan, hvilken de förde ut i rökstugan, der han utan motstånd lät binda sig med rep till händer och fötter. Under det hustrun betjenade sin man, besökte hon Johan flera gånger, då hon en gång frågade honom om orsaken hvarföre han gjort så illa åt sin far. Johan svarade: det föll mig så in,. Då modren straxt efter klagat sig: Gud tröste mig, hur skall det nu gå med de små barnen ? svarade Johan: gråt inte mor, nu skall ni få se jag blir frisk. Under svåra plågor afled derefter Matts Jansson kl. 9 på förmiddagen. Underrättelsen härom mottog Johan utan den minsta sinnesrörelse. Klockan !, 44 förmiddagen ankom Prosten Boöthius, för hvilken den sorgliga tilldragelsen berättades. Kyrkoherden besökte derefter Johan, hvilken han frågade: vet du, att du haft ihjel din far? Johan svarade: är han död! får jag se honom ? Han erkände genast att han sårat sin far och besvarade temligen redigt alla frågor, såsom, då Kyr-! koherden frågade honom, om han icke tyckt sig gjort illa, då ban tagit lifvet af sin far,, då Johan svarade: ja visst tycker jag att jag gjort illa. Han uppläste emellanåt verser ur psalmboken, och förde Guds ord ständigt på tungan, men visade föga cller ingen ånger. Sedan fördes Johan till sin fars lik, bredvid hvilket han satte sig på en bänk, betraktande det utan sinnesrörelse. Derunder begärde! han mat och fick flera portioner bröd och mjölk, hvilket han åt med en sådan glupskhet, att det väckte alla närvarandes förundran. Han visade för öfrigt hvarken galenskap eller ursinnighet. Kyrko-. herden Boöthius tog derefter Johan med sig, för att. öfverlemnas åt fjerdingsmannen, då Johan under, djup rörelse, med tårar i ögonen, tog afsked af moder och syskon. Under vägen hade Kyrkoherden frågat honom: hvad tänker du på? tänker du på det brott du gjort? då Johan svarat: ja, gör jag sån. Vidare hade Kyrkoherden frågat: tror du, att! du kan få förlåtelse af Gud för ditt rysliga brott ? då Johan svarat: det har jag icke tänkt på ännu. Då han vid domstolen tillfrågades om han kände det brott, hvarför han var tilltalad, hade han vält blifvit häpen, men utan synbar sinnesrörelse svarat: pjag har råkat illa ut, jag har satt knifven i far min. Han gjorde derefter en redig bekännelse. hvaraf det hufvudsakligaste om sjelfva gerningen är ganska mc a Jr JAR RR BR oo RR