Aftonbladet – 26 mars 1841, sida 3

ni så skyggt min arm? Ser ni måhända ogern att jag förer eder? — Nej, gerna, rätt gerna I hela salen, min grefve! är ni den ende, til hvilken jag kan säga detta. — Promenerade ni redan förut någon gång med mig?, — cOlta. Här och annorstädes, med och utan mask., — Ni känner mig ailtså noga?, — aNoga! jag smickrade mig fordom dermed; för närvarande hoppas jag det ännu mer än förr. — cOch jag äfven eder? — caJa, ja, — aUnderbart! Och ert namn — får jag icke veta det?, — Ni kunde väl få, men det tjenar er för närvarande till ingenting, utan kund? snarare skada,. — aSkada? Ert namn, skada mig! — Obegripligt ! — aMen likväl sannt. Ni är här för att förströ eder. Ett enda ord af mig torde deremot med makt samla edra tankar, — Så ungefär uppkom och fortsattes en konversation som med hvarje ögonblick blef på en gång vigtigare och mörkare för den stackars grefven. Han kände en ångest, en rysning som i hög grad skakade hela hans väsen, och dock kunde han icke rycka sig lös ifrån det föremål, som på en gång fyllde honom med ängslan och längtan. Med afsigt ledde han samtalet på åtskilliga längesedan förflutna händelser i hans lif; den maskerade kände dem alla; till och med mången liten omständighet, som nästan redan fallit honom ur minnet, återkallade hon deri. Med hemlig darrning började han tala om lyckan af sitt förra äktenskap; masken teg antingen helt oeh hallet, eller svarade enstafvigt. Hennes röst tycktes blifva allt mera dof och beklämd. Då srefven enträget bad henne säga honom hvad hon kände äfven härom, utbrast hon: Ni känner väl hvad ni förlorat, men då man ser eder på detta ställe, så synes ni redan. se eder om efter tröst och glömska,. — Det föreföll honom, som om hon, efter att hafva uttalat dessa ord, ville göra sig lös från honom. Men haa höll henne fast, och besvor henne ännu enträgnare att säga hvem hon var, och hvarifrån hon kom? En röreise med högra handen åt höjden blef svaret på denna fråga, och tycktes säga: aDerifrån — Nu kunde grefven knappast mera återhålla utbrottet af sina känslor. För att icke göra sig till ett föremål för allas blickar förmådde han henne, att sätta sig med honom i ett hörn af salen; här använde han allt hvad talegåfva och löften förmådde, för att få henne att antingen säga sitt namn eller, hvad han ännu mera önskade, demaskera sig. Länge motstod hon hans böner, eller fastmera blott teg. Slutligen, då han besvor henne vid föremålet för bennes kärlek, om hon någonsin älskat, att icke längre vägra hans bön, sade hon, liksom till hälften motvilligt: cVälan, jag skall demaskera mig! men icke här. Känner ni något sidorum, och fortfar ni i er envishet, så för mig dit. — Grefven reste sig upp. — aMen jag fruktar, min grefve, eller snarare jag vet det med säkerhet, ni skall ångra eder! — Han stod fast vid sin önskan. — De gingo. Ett sidorum öppnade sig snart för furstens gunstling. Då de kommo in, såg masken sig omkring på alla sidor om de vor ro ensamme. Då hon blifvit öfvertygad derom, frågade hon ytterligare sin ledsagare, om han ännu fortfore i sin önskan, att se hennes verkliga ansigte. Ja, ja, jag bönfaller derom. Hon aftog masken, och liksom träffad af åskan, sjönk grefven till golfvet, ty han såg — en dödskalle. (Slutet följer.)