Aftonbladet – 26 mars 1841, sida 3

och smartsamt da de alade nonom sasom en pligt, att visa manlig fattning och rådde honom att söka förströelse för sina bekymmer, eller till och. med nöjen. — På detta sätt hade några dystra månader förflutit; karnevalstiden kom, men var för honom lika tom på behag och dyster som den föregående. Han syntes för alltid hafva bjudit farväl åt hvarje lifvets glädje. Slutligen blef äfven fursten otålig öfver hans långvariga sorg. Under tiden hade redan många hofmän, sannolikt endast af oegennyltig tillgifvenhet för Hans Höghet, bemödat sig att fylla den försumlige gunstlingens plats. Mången vid lämpligt tillfälle anbragt fin, ironick anmärkning hade redan gällt den mörka melankolien och öfverdrifna sorgbundenheten hos denne moderne Orpheus, som ännu alltid ropade: Eurydice, Eurydice! Men en allvarsam blick af Hertigea bade ännu alltid hämmat utgjutelsen af deras lynne. Det gjorde fursten verkligen ondt om en man, med hvilken han kunnat tala om flere oeh interessantare ämnen, än om det vilda, han skjutit på sednaste jagten, eller om den nyaste dansösen, och han beslöt derföre, att äfven sjelf lägga hand vid hans botande. Det är ganska rätt och tillbörligt, min kammarherre, sade han en gång, då grefve S. åter på två eller tre dagar icke visat sig vid hofvet, catt ni så innerligt älskat er hustru; men hon är nu en gång död, och eder sorg återkallar henne icke till lifvet. i borde dock icke derföre så helt och hållet ölvergifva de lefvande. Älven jag har, såsom jag tror, några anspråk på eder tillgifvenhet , och likväl förflyta ofta hela veckor, utan att jag ser I en skymt af er. — aDetta är den mest smickrande förebråelse, Eders Höghet, som jag någonsin emottagil! Men förlåt imedlertid, om en liten opasslighet — — aDen ni sannolikt sjelf ådragit eder genom er beständiga sorg och aviga hemmasittande. Låt mig höra, min Grefve! huru många baler mi bevistat nu under karnevalen?, — cOm jag skall tillstå sanningen, ingen endaly — aJa det kunde jag trol men på en åtminstone får ni icke saknas. Jag ger i öfvermorgon en maskerad-bal, och på denna hoppas jag att få se eder. — cOm Ers Höghet så befallers — — Förträffligt! Ni hade väl lust att äfven här hålla eder undan? Ni vet att jag i allmänhet icke mycket tycker om ordet befallning, och allramirnst då fråga är om eder. Men list mot list. Ja, jag fordrar. detta vänskapsbevis af eder. — Kammarherren hade nu icke annat parti att taga, än att buga sig och lofva att han skulle lyda. Alla erforderliga anstalter vidtogos nu för balen. Halfva hufvudstaden gladde sig, och rustade sig dertill. Ett par dagar derefter öppnades den också med mycken glans. En stor mängd masker infunno sig i den stora, praktfullt upplysta, slottssalen. Äfven fursten och hela hans hofstat såg man der. nästan beständigt i hans närhet och ganska ofta i samtal med honom, tvang sig åtminstone att synas glad. vid furstens sida, något trött af promenaden kring salen och måhända äfven af duld ledsnad, stödde sg vid en kaminpelare, och öfverskådade der hvimlet i salen. Han hade icke länge stått der, förrän ett maskeradt fruntimmer, som 23å3 gånger passerade helt nära förbi honom, ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en svart domine med hvit mask, som dolde hela ansigtet; hon gick städse helt ensam, och hade egentligen i sin drägt, så nätt och ny den ock var, ingen ting utmärkande; men i hennes sköna smala växt, i hennes liksom sväfvande gång, i hela sättet, hvarpå hon förde sig, trodde Grefven sig finna en stor likhet med sin aflidna gemåls växt Grefve S., Tvenne timmar, eller något : mera, kunde hafva förflutit, då han, likaledes) och gång. Då hon omsider äfven stannade vidj en pelare, snedt emot der Grefven stod, och liksom obekymrad om hvimlet och sorlet rundtomkring, endast hade blicken fästad på honom — då uppsteg slutligen ett slags oro och ovilkorlignyfikenhet hos honom, och fursten, som såg förändringen i hans mine, frågade slutligen hvad som felades honom? cÅh, ingenting, Ers Höghet, ingenting! Jag såg endast der en mask, som intresserade mig, och som jag gerna skulle vilja bli bekant med., — Då skulle ni tilltala henne. Genera er icke min Grefve! gå och kom åter när ni behagar. Det fägnar mig em det finnes någonting, som kan ingilva eder intresse., — Kammarherren begagnade denna tillåtelse. Men ehuru det var alldeles omöjligt, att masken skulle kunnat 4 ; j E ! 1 I K i q I J 6 I j I S höra dessa helt lågt utlålade ord, så syntes hont lock hafva gissat grefvens plan och vilja göra!! den om intet. Knappt gjorde han mine: af att vilja nalkas henne, förrän hon lemnade sin plats, och blandade sig i trängseln. Men ju mer hon sökte afligsna sig, desto sorgfälligare sökte grefve 5. henne. Alla lemnade beredvilligt plats åt urstens gunstling, och slutligen kunde den makerade damen icke längre undvika honom. Han dresserade till henne någon af de på maskeradjaler vanliga frågor, hvilka icke betyda mer än: let skulle vara roligt att höra eder tala. Hon varade honom med blott få, äfvenså likgiltiga rd, men dessa skakade honom dock i hans inversta, ty äfven i rösten trodde han sig finna den vögsta likhet med henne, hvars minne var outMlånligt i hans själ. Han sökte dölja sin förvåring, och fortsatte samtalet. Hon svarade honom vå allt, men städse i en sorgsen ton, som ännu fn An JAR harnc omkr 0 SE i