Aftonbladet – 26 mars 1841, sida 1

dividerras förhållande till hvarandra kunde och måste ett yttre rättstillstånd tillvägabringas och strängt vidtmakthållas. Här vore fråga om samhällets förhållande till sig sjelf om yttre rättsformer för dess egen verksamhet, och hvilka tvångsmedel det vill emot sig sjelft använda. aMan har väl försökt att lösa problemet på det sätt, att man sönderdelat samhällskraften i flera integrerande, sig sjelfva behörigen motvägande och kontrollerande makter, för hvilka Iman afmätt bestämda områden, derinom de skulle I hvar för sig fritt verka och röra sig. Derigenom I uppstår visst ett yttre rättstillstånd inom samhället I sjelft, hvilket onekligen är af ett slags juridisk art; Ity i annat fall kunde icke yrundlay, som är detta rättstillstånds uttryck och form, ega rum. Men detta rättstillstånd är dock ingalunda oberoende och sjelfständigt: det eger inom sig ingen ovilkorlig garanti, utom sig ingen sjelfbestående domsoch strafftmakt. Dess enda säkerhet är den moraliska: och så snart denna botten faller undan, är hela rättsanstalten med sina bokstafskontroller förstörd. Eller hvar finnes i samhället den makt, som förmår Lagstiftningen, Riksförsamlingen, Ständerna att lyda grundlagarne, om de sjelfva ega vilja och förmåga att öfverträda dem? Hvad tvång skall tillförbinda Förvaltningen, Styrelsen, Regeringen att iakttaga grundlagen, om den sjelf vill bryta den och har styrka dertill? Ja! det finnes visseriigen i dessa fall en makt att tillgripa, den omtalade räfv-rätten; men hvar och en finner lätt, hvarthän hela juridiken i en sådan räctegång tar vägen. Grundlagarne äro i sanning endast döda bokstäfver, om de icke stödjas af de moraliska garantierna, af förtroendet och kärleken. Lyckligtvis, äfven då dessa synas svigta, ligga de dock ännu länge i djupet qvar. Åfven i de till utseendet svåraste söndringar förblifver ändock föreningsbandets innersta medelpunkt orubbad. Åtminstone vill jag bibehålla denna förhoppning. Och med den kan jag ej förena möjligheten, att nationens Ombud skulle, med äfventyr för landets säkerhet och ära, lemna förevarande statsfråga i sin iråkade, olyckliga ställning, utan all hjelp och upprättelse. Biskopen Doktor Heurlin slöt sig till dem, som yrkat återremiss, hvilken Utskottets betänkande påkallade, icke mindre än de upplysningar, som sedermera tillkommit. Ur hvilken synpunkt saker ock betraktades, det måtte vara ur en konstitutionel, politisk eller moralisk, ansåg Talaren den största möjliga offentlighet af de vigtigaste skäl påkallas, ej blott för sakens egen skull, utan för representationen, för nationen, ja, för Europa. Hvad behandlingen af saken vidkom, äfvensom i sjelfva hufvudfrågan. instämde Fal. med Biskop Holmström och Doktor Moren. Häri instämde Biskop Bruhn, Professorerne Betzius, Bolmeer, Grafstrom oeh Prosten. Sylvan. Prosten Lyth: Talarens åsigt instämde hufvudsakliger med Utskottets, ehuru han ej till alla delar godkände dess motivering. Tal. trodde, att, inpan bevist. blifvit, att Staten bör betala bristen i Kabinetts-kassan, så vore afslag på den Kongl. propositionen tillräckligem metiveradt, Ämnet. syntes henom ej heller vara ibland dem, som vinna på utredning och belysning; han röstade alltså för bifolf till betänkandet. ! Prosten Sandbera: Vore det afgjordt, att Kabinetts-kassans skuld hvarken är eller någonsin kon komma att beräknas såsom Rikets gäld, så funnes ej heller. skäl att derpå spilla ord, och för Rikets Ständer kunde det å vara likgiltigt, huru skulden uppkommit och skall betalas. Men att detta ingalunga var afgjord sak, ville Tal. finna både af StatsUtskottets utlåtande, af det sväfvande i diskussionen och af skiljaktigheten. i åsigterna. Men 53 Stånd hade redan återremitterat betänkandet, och Talaren ville ej heller vara emot en äterremiss. Kunde derigenom fullständigare upplysning erhällas, vore det Tal. icke emot, ehuru det vore föga att hoppas, om skulden finge anses föranledd af hemliga utgifter. Tal. trodde dock, att det som rörde penninge-transaktionerna skulle kunna uppenbaras, förnämligast af det skäl, att ett fullt ljus är bättre än etw halft mörker, ty detta sednare döljer icke föremålen, utan gifver :dem blott ett vanstäldt och mera hotande utseende. När man får höra något ondt omtaas otydligt, är man merendels benägen att tro det aldra värsta. Genom återremiss finge man tillfälle att begrunda, huruvida den famösa skulden må vara Rnationens eller icke, och det biifyer derefter tids nog att yttra sig i hufvudsaken. Prosten Anlqvist: Tal. hade i Utskottet biträdt det beslut, betänkandet innehåller, emedan han ansett den deri omtalda Minister-kassans brist icke vara någon Statens skuld. Han skulle nu, om ieke så många yrkat äterremiss, tillstyrkt bifall till betänkandet, emedan han trodde national-äran, under en så långvarig vis Regering, icke blifvit ömtåligare än förr, och att R-presentaticonen, genom att vägra det äskade anslaget, icke komprometterar Regeripgen mer, än R-yerimyen komprometterad. nationen vid liqviderandet af den gamla och erkända riksskulden. I Rn —LtiNNR—— v BONDESTÅNDET