Aftonbladet – 24 mars 1841, sida 2

fal. fann det svårt att rätt reda, huruvida skulden kulle betraktas såsom Statens eller icke; skulle briten uppkommit genom försumlighet i förvaltningen, unde Tal. icke finna skäl, hvarföre Staten borde örbindas godtgöra den. Han ville lika litet onöligtvis helasta Staten med en utgift, som på någon ller några kasta en oförtjent skugga. Ansåg derföre intet tillfälle till upplysningars meddelande och vinnande böra. eller få afskäras; ansåg sig alltså mot sin böjelse att bifalla Utskottets utlåtande, för att blifva saken lättast qvitt, men af fruktan att i den. framdeles, finna en gengångare i ännu betänkligare skepnad, nu böra instämma i yrkandet om återremiss, och trodde att efter svaret på denna tiden vore inne att yttra sig i sjelfva saken. — Häri instämde Prosten Lundblad. Kontraktsprosten Nordhammar: Vid besvarandet af frågan, huruvida Kabinetts-kassans brist eller deficit är Statens skuld eller icke, befinner jag mig icke i ringaste mån villrådig. Den kan icke hafva skuld, som saknar rättigheten att upptaga lån; och sådant är förhållandet med Kabinretts-kassan, såsom Sverges Rike tillhörig. Lyckligtvis är 76 Regerings-formen så klar och kort, att den omöjligen kan missförstås, eller på mer än ett sätt tydas. Mig synes ock som skulle härigenom Kabinetts-kassan befinna sig i samma belägenhet med en person, hvilken blifvit ställd under förmyndare. Sedan detta blifvit, på sätt författningarne bjuda, offentligen tillkännagifvet, äger någon betalningsskyldighet icke rum för hvad den omyndige, utan vederbörandes samtycke, sedermera kan på kredit eller såsom lån bekomma. Ett sådant tillkännagifvande har Riket Sverge, genom sin grundlag, aktat nödigt meddela hvar och en, som det kan angå, i fråga om dess Styrelses befogenhet att upptaga lån. . Möjlighet att skulden borde af Staten godtgöras, kunde dock förefinnas. Tal. antog en skilnad mellan stats-skuld och national-skuld, och att den sednare kunde tänka sig, utan den förra. Han ville bestrida, att omständigheterna kunna bjada en Regering förfara tvert emot beskrifven lag, då det ock blir en pligt för folket, att infria förbindelserna; men huruvida ett sådant förhållande intreffat, kunde med Utskottets hittills meddelade upplysningar Tal. ej bedöma. Ville gerna hoppas, att förhållandet icke måtte vara sådant, att det ej skulle kunna yppas eller åtminstone icke är värre än ryktena derom, och hade den förtröstan till affärens ledare, att den måtte komma att vinna på att framläggas sådan den är, och ansåg i öfrigt rättvist, att den, som är ren, han vare ren, och den, som icke är det, han måste hålla till godo — att icke vara det. Yrkade derföre återremiss för ytterligare upplysningar, hvilka möjligt kunde föranleda, att nationen gillade afsteget från grundlagen och indemniserade rådgifvarne. Tilldess dessa upplysningar ingått, ville han afhåila sig ifrån all vidare ordande. (Slutet följer.)