Aftonbladet – 23 mars 1841, sida 2

agents nee ks———————— Fru Hjortsbergs recett-spektakel. Den genom sina intressanta romaner ,Improvisatören och Spelmannen, allmänt bekante Danske skalden Andersen gjorde denna afton sitt inträde på vår scen genom skådespelet Mulatten eller såsom det till följe af ett litet tillägg vid Svenska öfversättningen här blifvit kalladt: Mulatternen. Detta stycke, som på den Danska theatern väckt icke obetydligt uppseende, har äfven redan länge på förhand härstädes mycket omtalats; måhända är det likväl svårt att efter en representation afgöra, om det kommer att göra samma lycka här som i Danmark. Se här i största korthet innehållet: En ung mulatt vid namn Horatio, som har sin ensliga boning uppe i en bergstrakt på Martinique, får händelsevis tillfälle att under ett häftigt oväder derstädes lemna en plantage-egares fru och pupill en fristad samt sednare rädda dem undan en förrymd slafs djerfhet; den sköna pupillen, Cecilia, och den artiga värden igenkänna hvarannan såsom gamla bekanta från Paris, der de begge tillbragt sina barnaår, och förälska sig i hvarandra på stående fot. Så vänskapsfullt han från denna stund bemötes af de vackra damerna, så rått och stötande afvisas han deremot af plantage-egaren sjelf, som i den unga mannen misstänker en förmäten älskare till hans egen fru. För att låta honom känna hela tyngden af sin harm, omringar han till och med nattetid hans boning och fängslar honom i auktoriteternas namn såsom misstänkt att icke ega fullkomligt frihetsbref och i sådant fall hemfallen under vanliga slafvars öde. Nu vill olyckan att denna supposition verkligen befinnes ega grund och mulatten släpas till sockerqvarnen, för att följande dag gå under klubban på allmän slaf-auktion. Det är plantage-egarens mening att här köpa honom och sedan utan vidare omständigheter piska honom till döds, inför sin frus ögon. Denne omenskliga plan strandar likväl just i grefvens tid mot en alldeles oförutsedd omständighet. Den vackra Cicile, som samma dag blir myndig och inträder i egande rätt till vidsträckta jordegendomar, har på samma gång gjort den intressanta upptäckten, att Horatio är född inom det henne tillhöriga territorium, och således enligt lagarne är hennes slaf och tillhörighet, den der icke kan föryttras. — Plantage-egaren, som till en början blir häraf något förbluffad, hittar likväl ännu på råd och åberopar en annan paragraf, som säger, att hvar och en slaf, som burit hand på en hvit, är skyldig till döden, och Horatio har verkligen under den hemska natten, då hans boning öfverrumplades, gjort sig skyldig till denna anklagelse. Det återstår endast en i lagen gifven utväg att rädda mulatten, och Cicile är icke sen alt begagna den; hon, den fria hvita egarinnan, lyfter honom, sin slaf, ur stoftet och skänker honom sin hand. Den omensklige plantage-egaren är slagen, och på samma gång med dubbla motgångar, emedan han just i detta ögonblick erhåller tidningar, att alla hans plantager och hus och hem stå i ljusan låga, antände af de genom hans hårdhet till det. yttersta bragte slafvarne. Hvad man kanske egentligast kunde invända mot stycket, såsom scenisk produkt, är att dess bufvudkarakter, Mwattev, blifvit i alltför hleka färger målad emot plantage-egaren, som med sin bjerta råhet, i förening med dramats för öfrigt väl hållna vilda lokalfärg, kanske ger det hela ett något mycket öfvervägande uttryck af vidrigt barbari, något som visserligen kan intressera såsom en trogen tafla af slafvericts rysligheter, men ur en estetisk synpunkt väl kunde fordrat , att litet förädlas genom några mera, än som nu skett, framstående mildrande kontraster. För öfrigt eger stycket flera, genom ell yppigt och varmt språk utmärkta partier, som anslå på åböraren. Vid den svenska behandlingen har en scen blifvit i slutet tillagd, deri den förrymda slafven Paleme i ursinnig fröjd förkunnar plantage-egaren den rysliga hämnd han och hans kamrater tagit sig; den är af god effekt och förI svarar väl sin plats. De förnämsta spelande hafva hvar i sin roll vunnit bifall. Hr Almlöf spelar plantageägarens roll med en verkligen otäck sanning; Hr Stjernström, som den förrymda slafven, återger med kanske till och med alltför mycken energi det redan i sig sjelf tillräckligt vildsinta språk, som blifvit lagdt honom 1 munnen. Hr DahlAasa Li. Jallamerat ett Dar ställen med sär