Aftonbladet – 23 mars 1841, sida 1

RR sentant kan med godt mod tillstyrka anslag till liqvid af den kända bristen, innan han jemväl tillförlitligen vet, det han icke genom ett sådant steg nära nog tillförbinder natienen till en möjligen ännu större ansvarighet. — Mitt förstånd står åtminstone stilla och famlar efter ytterligare ljus. Kan Höglofliga StatsUtskottet sprida det och skingra töcknet, välan ! så begär jag återremiss af betänkandet. Deruti instämde Prosten Liedsen. Prosten Kerfin: Sedan ämnet blifvit behandladt i de öfrige Rikstånden, och dessas förhandlingar till största delen ) meddelade i de allmänna tidningarne, fann Tal. icke lämpligt att ingå i vidlyftigare ordande om sjelfva stridsfrågan. Sin enskildta opinior,, sade han, kan man dock vara pligtig att uttala, och min är helt enkelt den, att den fordrade och behöfliga summan bör af Rikets Ständer beviljas just nu, emedan så rikliga tillgångar finnas. I alla konstitutionella länder förekommer, att de anvisade medlen finnas otillräckliga — att budgeten öfverskrides med flera millioner francs eller till och I med många millioner Pund Sterling. Hvad betyder I det? Ministern underrättar Huset derom, och eger han styrka i kammaren, så fortfar hans förtroende; I— saknar han der styrka, så fär han resignera; a Vi hafva nog hastigt blifvit färdige att efterhärma dessa utländska seder; men blott i det ena hänseendel: — endast i frågan om resignationerna ), — icke i frågan om betalningen ). Vi hafva under I denna enda Riksdag sett icke mindre än tvenne miI nister-resignationer, hvaraf den första var nästan total, och båda voro en eftergift — ett vikande för makthafvande Rikets Ständer. Dermed är man ändå icke nöjd; man anser likväl icke något försoningsoffer vara gifvet: man slår ändå på trumman och vill göra skandal öfver misshushållningar, som skulle bafvå egt rum för 43 eller 20 år sedan, och man har halföppet uttalat ännu högre utsträckta anspråk. Ett sådant beteende var walltför vidrigt för Tal:s känsla, och han kunde icke annat tro, än att hemmavarande Kommittenter skulle dermed finna sig missbelätne. Saken hade ju dessutom redan gjorts till föremål för Riksrätts-pröfning. oo För staten, liksom för enskilte, vore inkomster och utgifter i jemt stigande, och att förklara anledningen härtill, hörde icke hit. Tal. anförde, att ett pastorat nu ger större, fast icke tillräckligare inkomster, än för 20 år sedan, och så förhöll det sig, mente han, äfven med statens utgiftsposter: de hade blifvit ökade kanske med hvarje Riksdag, men icke Kabinettskassan, som hade fått åtnöjas med sitt gamla anslag. Med stegrade anspråk på henne, hade tillgångarne befunnits otillräckliga och förskotten nödvändiga. Sålunda hade uppkommit en brist — ett deficit — en skuld — (huru man behagade kalla det) — och genom räntor ech alla möjliga lånkostnader hade den vuxit till en allt mer och mer betydande sum-. ma. cDe, som haft att sköta med denna gren af statens förvaltning, hafva insett behofvet att göra ett slut på detta vådliga tillvexande, och så hafva de yttersta ansträngningar blifvit vidtagne — inskränkningar blifvit gjorde, vida under det aldranödvändeyaste. ), blott för att komma på ren fot. När sådant lyekats till en oförväntad grad, adå träder man upp och säger: u8topp!s — Tal. lät nu påskina, att de, som beslutit nedsättning i anslaget till ministerstaten, dertill tagit sig anledning just deraf, att de sett skulden kunna genom det förra anslagsbeloppet redas och amorteras, och detta fann han hvarken billigt eller förståndigt. Han yrkade att det äskade anslaget måtte beviljas, och för den skull återremiss. Prosten Ödman: Tal. skulle ansedt sig lycklig, om genom en återremiss kunde beredas sådana upplysningar, som rättfärdigade vederbörande och öfvertygade Rikets Ständer och nationen om förbindelsen att öfvertaga och liqvidera Kabinettskassans skulder; men han hade ifrån första stund, då något ljus spriddes öfver denna sak, tyckt sig finna, att för Regeringen sjelf vore önskligast och nyttigast, att undandraga affären en närmare pröfning. Annu kunde Tal. ej fatta, hvad Regeringens vänner åsyfta och — tro sig vinna genom noggrannare undersökningar. Tal. beklagade, att Regeringen icke i tid yppat Kabinettskassans äfventyrliga belägenhet, utan tvertom under 3 Riksdagar undangömt den, tills den icke vidare kunde döljas; han beklagade ännu mer, aw Regeringen derigenom åsamkat sig ett misstroende, som icke lätt skingras, utan möjligen genom ytterligare upplysningar ökes. Hvad kunde väl vinnas på undarsökningens väg? Vore skulden tillkommen emot grundlagens tydliga föreskrift, kunde väl då förmodas, att Rikets Ständer skola gifva helgd ät en grundlagsöfverträdelse och derigenom öppna porten för en fortsatt vandring på samma vådliga bana? Härledde sig skulden från uppenbar misshushållning, vore det väl dä troligt, att Rikets Ständer till den grad ämna missvårda sina Kommittenters förtroende, att de icke blott gifva hyllning åt missbruken, utan ock nya medel att betäcka dem. Våra konstitutionella lagar borde väl icke så åsidosättas, att grundlagens bokstaf lemnas utan betydelse. Våra ) Bör heta: utillminsta delen. Red:s anm. ;) I fråga om budgetens öfverskridande och skulders görande likaledes. Red:s anm. rr Det är verkligen skada för — Tadarne: Be