Aftonbladet – 23 mars 1841, sida 1

Diskussionen om Kabinettskassan den 3 Mars. (Forts. från gårdagsbl.) Prosten Hillström. Frågan var brydsam och orsaken helt enkelt den: att målet icke befinner sig I på rena och rediga fötter. Visserligen vore det ett obestridligt faktum, att Kabinettskassan är för en icke obetydlig brist i förlägenhet. Men för hvilka I oundgängliga behof har den tillkommit? Huru och under hvilka iakttagelser har den uppstigit till sitt i nuvarande belopp, samt öfyergått till en mer eller mindre ordnad skuldsättning? Huru och på hvad vis har den ändtligen kommit till R. St:rs kunskap? Allt detta synes man svårligen kunna undgå att taga i betraktande, då, såsom det vill tyckas, ett i formligt anspråk göres på bristens betäckande. aDerutinnan ligger redan och oafvisligen ett menligt förhållande, att de utomordentlige utgifterne från bemälde kassa äro, såsom sådane, af den natur. att de måtte hemliga hållas. Om än tiden skulle i någon mån hafva uti denna del nedsatt grannlagenhetens gällande fordringar, troligen återstår dock ännu mycket, som ej älskar det fria ljuset: och det vore visserligen orätt att, för mälets närmare utredning, yrka slöjans undanryckande. Men hvarföre har icke, vid förflutna riksdagar, någon framställning af behofvet ägt rum ? Hvarföre är bristen redan adertonårig och fullväxt, då den framträder inför Rikets St:rs ögon? — Rådfrågas praxis i andra konstitutionella länder, så iakttages ju der den sed, att enär Regeringarne finna dylika utgifter af nöden, töfva de icke att hos nationen hemställa om anslag dertill, och känna sig, efter hvad jag föreställer mig, strängeligen förbundne att låta de förra löpa hvarken framför eller utom de sednare. MDeruti röjer sig äfven påtagligen en efterföljansvärd grannlagenhet, då till representationens bepröfvande öfverlåtes, huruvida den för handen varande politiska stallningenr finnes sådan, att utomordentliga målt och steg böra i den antydda syftningen vidtagas: — och i representationens votum öfver de äskade anslagen yttrar sig fördensk ull såväl ett omdöme härom, som ock ett mer eller inindre förtroende för regeringens framgena vaksamhet och hushållsanda. Hos oss inträffar, i närvarande fall, ett nästan motsatt förhållande. Pröfningen skall löpa en hel tidrymd af 48 år tillbaka, oviss hvarvid den egentligen skall fästa sig, och förtroendet skall vända sig till en del af den redan afgångna rådgifvarepersonalen och dess för detta iakttagna hushällsamhet med statens medel. Men på detta sistnämnda gebit fruktar jag, att lagrarne växa nog sparsamt, om de ens låta sig finnas. Riksdag efter riksdag hafva ju Rikets Ständer funnit sig föranlåtne att yrka sparsamhet med rikets knappa tillgångar. De hafva afslagit flera af Konungens rådgifvare tillstyrkta anslag, och af de för närvarande vid Riksrätten anhängiga mål, beträffa de flesta hushållningen med statens medel. Det vill fördenskull, om saken från denna sida uppfattas, vara nog anledning förmoda, att hos Rikets Ständer icke skall finnas någon serdeles benägenhet att undantagsvis för de ministeriella, ingen revision underkastade, utgifterne yttra en serskild bevågenhet med vederbörande rådgifvares tillgöranden och bekräfta den med ett supplementariskt anslag. Men, invänder man, frågan befinner sig numera icke på denna ståndpunkt: utan har genom omständigheternas makt framskridit derhän, att förnämligast måste pröfvas, huruvida nationen kan ens rätteligen undandraga sig att honorera de förbindelser, som regeringen henne iklädt. — Frågan, sålunda uppställd, har ett omätligt omfång — —— men för att icke falla in i en sväfvande vidlyftighet, torde här i allmänhet få gälla, att Svensk grundlag icke känner eller erkänner någon rikets gäld, utan såvida den göres med Svenska folkets samtycke, och serskildt i afseende på de ifrågavarande lånen, att deras upptagande, såsom icke grundadt på något inom Statsrådet fattadt beslut, deröfver vederbörligt protokoll förefinnes, icke heller kan i konstitutionell mening betraktas såsom någon regerings-åtgärd. Denna natur iklädes ej eller saken genom Konst:s Utsk:s tillgöranden, likasom vore dessa mäktige att förvandla tingens rätta beskaffenhet och ordning. — Eller hvem kunde misskänna, att de väckta åtalen afse de på sidan om grundlagen gjorda, men just till följe deraf i sig sjelfva vanmäktiga försöken? Derföre åberopar man ju äfven, hvad väl annars icke erfordrades, rikets värdighet och anseende, såsom den egentliga grunden för nationens förbindelse att betäcka den kända bristen — och jag medger gerna, att man härmed vidrör öma strängar, hvilkas ljud vilja tränga äfven till mina öron. — Dock, förtjenar väl ett yttre anseende att köpas på bekostnad af en stadgad inre lagbundenhet och ordning? Bör den redan flerårlga bristen icke kunna betäckas och afbetalas, utan genom R. St:rs ofördtföjda mellankomst? Kräfver rikets värdighet och betryggandet af dess kredit i denna tidpunkt besynnerligen ett sorgfälligt. fullgörande af skuldförbindelser, som ej Svenska folket men dess regering sig åtagit? Har ej hela den civiliserade verlden sig bekant, att hvarje stat konstitueras af tvänne koordinerade makter? Och hafva icke, till och med, vid vigtiga traktater, främmande makter vetat att göra en bestämd skilnad emellan de styrande och de styrda? : Alla dessa betänkligheter syntes Tal. först böra redas och undanrödjas, och detta hade Utskottet icke gjort. Mig förekommer, serdeles då en fullständig granskning af Kabinettskassans räkenskaper icke kan ega rum, som gällde det här ytterst, hvad jag ville kalla, ett förtroende-votum. — Men huru och efter hyilken utveckliug af Riksdagens förbandlingar har det ifrågakommit? — I sanning allt har dock sin tid eller stund — och ur sådan synpunkt vore jag färdig beklaga, att ej genast vid Riksdagens början en Kongl. proposition i ämnet afläts. Jag beklagar, att af dem, som vederbordt och kunnat, ingen sökt bringa Kongl. Maj:t den öfvertygelse att, då nationen mötes med öppet anspråkslöst förtroende, I är den som mest beredvillig att lindra tyngden af: den konungsliga spiran. I sakens närvarande skick torde kunna förutses, att nationen, i okunnighet om de skäl, som förmått Regeringen att först i Riksdagens 12 månad framlägga en speeifik utredning af förhållandet med Kabinettskassan, skall, huru helst den i öfrigt bedömer 4840 års Riksdag, dock derför hålla den räkning, att ur ett adertonårigt mörker 2 1Ie lag faledtasema att undan. LL rr 4