Aftonbladet – 22 mars 1841, sida 1

ger här böra åtskiljas. En regering kunde någen gång nödgas öfverskrida anslagen för utrikes angelägenheterna, ja, till och med blottståalla sig för långt större moraliskt ansvar, om han af skuggrädsla för klander och juridiskt ansvar tvekade att göra större utgifter, än de fastställda anslagen medgåfvo. Tillräckliga exempel funnos att åberopa frän andra kon. stitutionella länder, men svårligen något enda, då representationen vägrat honorera utgifterna inom detta departement, änskönt den klandrat eller cgillat regeringens politik, ofta med allvarsamma fouiljder för regeringens ansvariga organer. Men annan vore frågan om regeringens äliggande, sedan hon öfverskridit anslagen. Talaren ogillade visserligen regeringens dröjsmål att framlägga sina åtgärder inför representationen, och beklagade af allt sitt hjerta, att bristen icke blifvit för Rikets Ständer uppgifven genast efter det den alldraförst uppstått Vore det på något sätt tänkbart, att en regering inom dess eget land hade motståndare — och vore det tänkbart, att hon kunde låta sig ledas af deras råd; så skulle de icke kunna gifva dessa råd mera skadliga för styrelsen, än om de tillstyrkte ett fortfarande förhemligande af åtgärder, som kunna underkastas ett juridiskt klander, men böra kunna påräkna öfverseende, om de med fullkomligt förtroende till representationen hänskjutes. Det beklagansvärdaste och egentligen olyckliga syntes Talaren vara, att flera Riksdagar förflutit innan den kända bristen blifvit för Rikets Ständer framlagd — framför allt att kassans ställning icke uppgafs genast vid Riksdagens början. Hufvudfrågan vore likväl häraf oberoende. Pröfning deraf vore dock olämplig, sedan medstånden återremitterat betänkandet. Talaren förenade sig i detta afseenae med Prosten Östb-rg och Biskop Hedren, och yrkade, likasom de, återremiss för att få Utskottets förslag till det direkta yttrande Ständerna böra afgifva till svar på den Kongl. propositionen. Talaren öpskade ock, att utredningen måtte sträcka sig till förhållandet mellan Kabinettsoch kolonialkassorne, och inför nationen ådagalägga, huruvida kolonialkassan häftar för några andra skulder och förbindelser, än den iklädt sig för Kabinettskassan ). Kontraktsprosten Tunelius instämde med Biskop Hedren och Prosten Stenhammar. F. d. Statsrådet Poppius: Jag döljer ieke, att jag gerna hade önskat att det ämne hvarom nu är fråga och än mer det sätt, på hvilket jag förnummit att det utgjort föremål för offentlig behandling, bade för alltid blifvit obekanta för mig. Men då så cj skett, så fullgör jag en pligt i det att jag derom uttalar min mening med några ord.n — Det syntes Talaren som om StatsUtskottet förblandat tvenne serskilda frågor. Om Riket genom bristen i Kabinettskassan anses belastadt med skuld, så återstod ej annat, än att bereda utväg till betalning. I detta fall vore det konseqvent, att ansvar yrkas ä den, som må anses vållande till skuldsältningen, om denna skett obehörigen. — Vore åter skulden icke Rikets, så visste Tal. ej efter hvilken rältsgrund Rikets Ständer må äga, att befatta sig med frågan om ensvaret för skuldsättningen. — Om Kabinettskassans förmenta eller uppgifna skuld ej anses utgöra Rikets, emedan den ej tillkommit på det sätt, som enligt grundlagen utgör det enda vilkor, på hvilket Riket kan försättas i skuld, hvilken mening synes vara den allmänt rådande, och den Talaren till sin lagenlighet ej heller kunde bestrida, så vore allt ordadt, hvad härom behöfver å Rikets Ständers sida sägas, genom förklarande, att de ej godkänna skulden till betalning. En annan fråga vore, huruvida Rikets Ständer kunna och böra skäligen undandraga sig attskulden godtgöra. cEn hvar måtte inse, att den ifrågavarande skulden vore af natur, att annan upplysning om dess belopp och tillkomst ej kan vinnas, eller ens äskas, än som lämpligen meddelas från de håll, der utgifter och omkostnader mäste bestridas, hvilka ej kunna eller böra utgöra föremål för offentlig granskning och pröfniug. Vi veta, att i alla länder och äfven bos oss allmänna medel varit och äro anslagne för dylika utgifter. De äro öfverlemnade åt landets högsta styrelse med det förtroende, som mäste egnas åt den eller dem, hvilka hafva sig uppdraget det dyra kall, att vaka öfver landets yttre och inre säkerhet. Det låter tänka sig, att förhållanden nägon gång kunde inträffa, under hvilka utgifter, som ej tillhöra offent!igheten, öfverstiga beräknade tillgångar. Alt i dylika fall andra utvägar måste begagnas att tillfredsställa behof, hvilka utan svårare påföljder ej kunna afvisas, att förmodade tillgångar att å en annan tid kunna fylla hvad som vid ett föregående tillfälle måst utgöra en brist, kunna uteblifva, emedan menskliga beräkningar ej alltid gå i fullbordan, samt ändtligen, att på sådant sätt ock i följd af händelser, hvilka ej låta sig ledas af mensklig vishet, förlägenhet kan uppkomma, som, för att afbjelpas, har behof af serskilde bidrag och understöd. Talaren hade önskat, att StatUtskottet betraktat saken under närmare öfvervägan från denna ståndpunkt, för att, så vidt upplysningar varis att tillgå, stadga en inre fast öfvertygelse om antingen ett jakande eller nekende svar å Konungens framställning, än hvad som i det skick, hvari sakerna sig befinna, kan anses närmast tillfredsställa deras förväntan hvilka bylla den lära, att så länge de band af inbördes tro, ära och välvilja som förena Konung och folk ej sönderslitas, skola ej heller grundvalarne för landets yttre trygghet och inre bestånd kunna rubbas. — Begärda äterremiss. Professor Geijer: Närvarande ämne torde vara ett, som ej egnar sig för mycket ordande. Hvad jag som representant är skyldig att yttra, må ske korteligen, jag är för återremiss, likväl ej i förväntan af nya upplysningar. — De, hvilka i oficiell väg redan kommit till den större allmänhetens kännedom, äro för mig nog, kanhända öfver nog. Min oförgripliga tanka uti hufvudsaken finner jag ingen betinklighet att genast yttra. Den är: betalning af allt eller intet. Ingen prutmån på någondera sidan. Endast genom en sådan behandling kan denna olyckliga angelägenhet till någon del återfå den moraliska värdighet, som den i sig sjelf nog mycket sak nar. Lektor Laurenius. Talaren hade deltagit i Utskottets beslut, att intet anslag till ligviderande af Kabinettskassans skuld kunde anvisas, och dervid sla os a mA salen 7hR PC Rancanskno