Aftonbladet – 22 mars 1841, sida 1

Hr AU SM UTE Ör Ulllna AULIR IUI lasta, SvVil Talarne yttrat: Kontraktsprosten Östb-rg började och tillkännagaf, att han i diskussionen i Statsutskottet öfver förevarande besänkandet, hade varit närvarande, men icke, då beslutet genom votering fattades; i j saken yttrade han i hufvudsumman följande: Han i hade erfarit, att i Kabinettskassan förefinnes en betydlig brist, och att den således är i skuld, syntes klart af betinkandet, men icke huru skulden uppkommit och hvem som åsamkat den. Tal. klandrade ej, att man vägrat anslag till amortering af skulden, men väl att man ej öppet uttalat motiverna och ej besvarat frågan: är staten skyldig tiqvidera den eller icke? Man hade troligen menat det sednare, men ej uppgifvit skälen. Att fatta en bestämd öfvertygelse om rätta svaret, hade åtminstone för Tal. ej varit lätt. Antoge man att skulden uppkommit för längre tid tillbaka, successivt ökats i 45 år, då upphunnit en betydlig höjd, men sedermera genom en bättre förvaltning äte förminskats, och detta allt utan att Rikets Stinder hela den långa tiden och ända intill den 3 December förlidet är fått ringaste kännedom om detta grundlagsvidriga förhållande, då synes staten aldrig juridiskt kunna titlförbirdas att betala, hvilket, efter Tal:s förmening, endast ålegat förvaltaren af kassan, som egenmäktigt och i löndom åsamkat skulden. Det vore då en enskild handling, med hvilken staten ingenting har att skaffa. Men hvarje sak hade minst två sidor. Hade Kabinettskassans egna tillgångar och, då dessa befunnits otillräckliga, de annorstädes från anskaffade medlen alla blifvit använda endast och, allenast för statens räkning, för dess ära, sjelfständighet och lugn, då kunde Tal:, för sin enskilda del, ej fritaga staten från åtminstone en moralisk förbindelse att betala. Men förhållandet borde utredas och framläggas för Ständerna, med undantag af de hemliga utgifter, som vid Kabinetts kassans förvaltning äro oundgänglige, hvilka genom subtraktion vid hvarje års sluträkning endast till summan kunna och böra upptagas. För en sådan utredning önskade han återremiss. Slutligen ville Tal. tillägga hvad han trodde ingen enda af Representationen, icke ens af hela svenska folket, skulle jäfva, att förvaltningen af Kabinettskassan från 4823 till 4836 är på det högsta klandervärd och borde, i hvad mån möjligt är, leda till de skarpaste ansvarspåståenden. aJag har, sado han, aaf hela denna anmärkningsvärda förvaltningsåtgärd hemtat ett förnyadt stöd för den öfvertygelsen, att ett ärligt och öppet handlingssätt både i enskildta och offentliga lifvet är det verksammaste befordringsmedel till inbördes förtroende, välvilja och styrka: men att det motsatta alstrar missbelåtenhet, tvyedrägt och missbelåtenhet. Kontraktsprosten Hal!beck yttrade den önskan, att Statutskottet må sättas i tillfälle, att erinra sig sitt i utlåtandet N:o 40 löfte och i närmare öfvervägande taga de reservationer, hvilka Hr Grefve Horn, Biskop Hedren och Prosten Stenhammar bifogat betänkandet. Doktor Ajrel: Med Statsutskottets korta, knapphändiga och evasiva betänkande fann Tal. sig icke tillfredsställd. Utskottet tycktes hafva sökt en undflykt eller svepskäl. Utskottet hade i ett annat betänkande antydt sig kunna vid extra statsregleringen fåsta afseende å Kabinettskassans brist, men då nådig påminnelse derom blifvit gjord, ingenting derom ordat. Huruvida nämnde kassabrist må erkännas och godtgöras af staten, derom nämnes cj des ringaste. Utskottet hade dock med handling ådagalagt, att saken rör nationen. KonstitutionsutIskottets åtgärd vittnade ock derom, ty icke hade I Utskottet ställt vederbörande till ansvar för tillgöranden, om de endast angått enskilda förhandlingar; och då Statsutskottet grundat sitt afslag på samma konstitutionella åtgärd, hade det ju medgifvit, att icke blott en privat utan en nationell låne-transaktion vore i fråga. När Utskottet ansett sig oförhindradt att taga ifrågavarande kassabrist i betraktande, så syntes det följa af sig sjelft, att Utskottet ansett bristen vara af nationalnatur. Nationen tillhörde således att vidtaga utvägar till afbjelpande af kassans iråkade obestånd. — Tal. hvarken ville eller kunde ingå i pröfning, huru skulden tillkommit beklagade blott dess tillvarelse och trodde, att högs: vigtiga omständigheter förorsakat ovanliga utgifter, samt önskade, att förhållandet måtte långt för detta blifvit uppgifvet. Af meddelade handlingar upplystes dock, att skulden kunnat slutligen liqvideras, om de förra statsanslagen till Kabinettskassan äfven hädanefter blifvit medgifne; men då detta icke skett, fann Regeringen sig salt utur stånd att bestrida kostnaderna för ministerstaten och tillika ordna kassans skuld. aUnder en konstitutionel Regering är skulden tillkommen, och om den ej skulle finnas vara alldeles grundlagsenligt gjord, så kan dock betalningen af nationen icke kallas grundlagsstridig, ty ingen 8 i grundlagarne förbjuder nationen att åtaga sig dylika skulders betalande, heldst man kan förutsätta, att de tillkommit i och för nationens angelägenheter och allmänna bästa. Förtroendet mellan Konung och folk, nationaläran och natwionalkrediten fordra dessutom, att Representationen i denna sak går Regeringens önskan till mötes. . Hr Biskop Hedren åberopade sin reservation och ville tillägga, att just Utskottets skäl, nämligen att någon det af den inträffade skuldsältningen vore föremål för åtal inför Riksrätt, borde föranledt Utskottet att meddela Rikets Ständer förslag till bristens liqviderande. Ty då Konstitutionsutskottet funnit sig befogadt att läta åklaga de regeringsåt gärder, som åstadkommit denna brist, så följde deraf, att bristen anses drabba Rikets Ständer. I annat fall skulle den orimligheten uppstå, att Rikets Ständer låtit åklaga, hvad dem alls icke rörde. I öfrigt hade, i ögonblicket af betänkandets lemnande till trycket, flera, förut okända omständigheter framträdt, samt scdermera hos Medstånden, synnerligen det första, upplysningar blifvit dels meddelade, adels med säkerhet emotseddan, hvarföre Tal. äfven på dessa skäl tillstyrkte återremiss. Häri instämde Prosten Lalin. Hr Prosten Stenhammar hade utmärkt,sina synpunkter för frågan i reservationen, och vidblef detta hufvudsakligen. Men erkände öppet, att ett och anme ak LA