Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 4

H LANDSORTS-NYHETER. Upsala d. 15 Mars. I afton äger för den nyss nämnde Eloqu. et Poäös. Prof. J. Sellen en högtidhet rum, för hvilket tillfälle nedanstående verser M—m äro författade. Vid notisen i förra numm.! 1) Hr S:s utnämning, glömde vi tillägga, att Stuntkorpsen, talrikt samlad, med sång och vivatp åt den nye Professorn gifvit ett vedermäle af I högaktring. Till Eloquentie et Potseos Professoren JONAS ILLEN af Några Vänner d. 45 Mars 1844. Skall Roma falla? Skall Capitolium Ånyo renas efter barktarers fjät? Är Numas sköld, den ödesdigra, 8 elen ur skyddande Gudens tempet? Ej längesedan klagade Roma så, Det nya Rema, när i dess leder f.ämst En trogen son, en ädel kämpe Stupade, höljd af sin äras lagrar. Phalangen svigtar, sårad är öraem väl; Dock hjeltens ande ieke med hjelten dör. Än har ej heppet flytt: men hvilken Ärfrer hans med och hans skarpa klinga? Då steg en kämpe fram ur den failnes !ed I enkel! rustaing, vapon af flärdlös kraft. Han tog den fallnes svärd — ty ingen Bättre förstod att dess blixtar styra. Fj känd af mången, vördad utaf de få. Sitt guld, ej ytans, bar ban i själens djap. Ej malmons ådra annerlanda Gömmer sin skatt i hans hemlands klipper. Välan! till seger väpna Dig kämpe god! Din post är farlig, hvila Ditt svärd ej får — När hälst Sarmaten klubban svänger, Ditt är det bröst, som han först skall söka. — Ty just vid sjelfva källan Du håller vakt, Der seklers bildning druckit sin modersmjök: Du vaktar vid den rot, ar hvilken Odlingens verldsträd sin näring suger. Der sitter mången under dess rika hvalf, Och i dess svalka hackar på trädets rot — Ty ack! den gammal är, och svårt är Följa dess trådar i minnets sehackter. Ditt kall, hur högt! Bn stor, en försvunnen tid Sia bildnings talan lägger uti Din hand. Uti Dia hand en framtid lägger Lyn et och andan utaf sin odling. Hos Dig två verldar mötas i samma punkt, Du håller vågen mellan två tidehvari. Dig tillhör att med forntiaås nyckel Öppna en skymmande framtids portar. Hvad forntid säger, spanar Ditt öga klart I Romarhäfdens digra Sibyllasbok, Hvad framtid vill, i grå konturer Sväfvar som aning för unga ögon. Försona båda! Må i Din lärosal Det unga vänjas vörda det gamlas rätt. Må der det ungas töckenutkast Samkas till bilder af klassisk fasthet. Må fosterlandet blifva Din !ärosat, Det land, der fordom, stödd på en klassisk grand, En hög Senat med Romersk anda Ledde en bäpnande verldsdels öden. En Lärobok ej finnes för statens möa Af högre syftsing, djupare innehåll, Än den, hvars eldskrift Romarhäfden Ristat för sekler på mianets taflor. Så genom verlden rösten af Cicero Från tusenåra restra förnimmes än, Och än till Thules fria stammar Sträcker sitt välde den förste Czsar. Ren Imperatorn slumrar i seklers mull: ; Men Du, Proconsuln lik, i Svioners bygd : Åt Romas örnat än bereder Odlingens, vettets och minnets segrar. Ditt lif är strid; men striden har sin triumf, Och segrarns möda äger sitt Tasculum, Der än Venusias svan han skådar Lyfta sjn vinge mot Sångens himmel. ; Der än han körer Mantaas näktergal Ur lagerlunden tjusande toner slå, Der Nasos tårbestänkta luta Klingar elegiskt från fjerran stränder, I På afstånd der förnimmer han dagens gny. Hvar vind, som susar, hviskar om qvällens frid, Och minnets rika stjernehimmel Strålande molnfri hans öga möter. i