Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 3

och allmän uppfostran, nalkas vi ditåt, ohämme ligt, ehuru ganska långsamt. Man kan sålede säga, att Parriots gåla, om hon ock aldrig löse absolut, dock i hvarje ögonblick drager mensk ligheten närmare sin lösning. Men om så är — hvilket öfverhufvud ej kar nekas — hvad är då att säga? Allting kan jt anses ganska bra? Jo, ett enda är, allt detta oaktadt, att säga Personer, som yttra någon verksamhet i publi ken, kunna indelas i tvenne slag: sådane, som arbeta för, och andre, som sträfva emot menniskornas nalkande till det ofvanföre i korta er. dalag beskrifna idealet af näringsfrihet och all män folkuppfostran, hvarigenom fattigdomen skul: le minskas, om icke helt och hållet utrotas ifrår jorden. Vi anmärka, att det är sorgligt, de någon enda stiäfvar deremot: vi skulle finns glädjefullare, om ingen funnes som missförstode seklets vilja och mensklighetens gång. Man må här icke invända, att ett sådant motstånd — en återhållande krafts — innefattar någonting angeläget och godt, på det att utvecklingen framåt målet ej må ske alltför fort Ty allt hvad som kan behöfvas af hinder, finnes nog i alla fall i sjelfva sakens natur, i materialet, utan att vissa menniskor enkom och tillika måste uppstäla serskilda, yttre svårigheter. När frågan är om att bringa ett helt folks naturanlag och humana krafter i dagen genom en allmän uppfostran, som skulle sälta hvar och en i stånd att skickligt, nyttigt och lyckligt bruka sina färdigheter — månne icke då i vägen för ett så stort utförande ligga arbeten och impedimenter nog, härledda ur saken sjelf och den materiel, som skall behandlas, utan oekså dertill menniskor behöfva uppstå och säga Nej emot hela göromålet? (Forts. följer.)