Aftonbladet – 18 mars 1841, sida 2

Herr Winges Konsert i förrgår aftons var ganska talrikt besökt och förjjenade äfven vara det. Hr W., tillförene egentligen endast känd såsom en skicklig och nitisk musiklärare, visade sig här såsom tillika en ganska utmärkt exekutör på pianot. Hans mekanik synes uppdrifven till en verkligen ovanlig höjd och hans föredrag bär stämpeln af sännt musikaliskt sinne. Concerten af Ries, — ett af denne komponists vackraste arbeten, är tillika ett stycke, som väl pröfvar sin man; Hr W. besegrade dess mångfaldiga svårigheter med en säkerhet och en lätthet i touchen, som knappast tilläto dem att anas. I de Herzska variationerne på ett thema ur Trollflöjten, dem han utförde gemensamt med en af våra förnämtsa acmusikälskarinnor,, den genom sina vaekra romanser och flera offentliga konserter välbekanta mamsell Emilie Holmberg, delade han med sin medspelarinna, ett allmänt och välförtjent bifall; man applåderade här lika mycket åt det briljanta i kompositionen som den briljanta ensemble, hvarmed den exequerades. Hr W. satte kronan på sitt verk i några egna bravurvariationer och en capricio för venstra handen, deri han utveeklade ressurser inom den amirakulösav skolans gebit, som man hos oss säkerligen endast finner hos högst få, om ens i lika hög grad hos någon. Fru Gelhaar var genom en svår bröstvärk hindrad att utföra sin granna aria ur Gazza ladra, men hade ändå den artigheten att framträda med ett mycket påkostande stycke, dertill hon valde den herrliga romansen ur Figaros bröllop: Voi che sapeten. Hr Gäinther hade några timmar förut rent af sagt återbud. Hr Kördel gjorde en nummer på tenorbasun. Det är en ovanlig förmåga: man förvånas öfver dessa tungsamma skalor och passager, hvilka dock tvingas att framträda med en klarhet och precision, som om de utfördes helt simpelt på en klarinett, och om artisten icke förmår i lika hög grad förtjusa, så kan han trösta sig med att förmodligen ej heller någon annan skulle kunna göra det med ett sådant instrument. Voglers ouvertur till aGustaf Adolf och Ebba Brahe,, som började konserten, är en komposition i gammaldags stil; man känner den som af ett godt glas julöl, men man rusas icke deraf som af champagne. Ouverturen till aMedeay al Cherubini, ett af denne klassiska tonsättares mest fulländade saker, öppnade andra afdelningen och tycktes af åhörarne lifligt senteras. —t0E