Aftonbladet – 18 mars 1841, sida 1

VE RE ERRR net hed MVIASR MF ERNER BEER AR WVäAR FRE, REINE SASARA allvarliga hållning, som det iakttagit under denn Riksdag. Herr Ribbing, Bengt: De som sökt försvara denn skuldsättning hafva yrkat återremiss, och mången som anset den icke kunna försvaras, har dock ick I motsatt sig en återremiss; talaren ville det icke hel ler. Trodde man sig kunna framställa denna obe Ihagliga sak i ljusare dager — ingalunda ville ha förhindra sådant; han fruktade blott att ju mera mai vidrörde den, desto ömmare blefve den. Man kun de, förmente Tal., väl glädja sig åt en persons för tjenster, men dock ej se genom fingren med des fel. Att framkomma med rena och eförfalskade san ningar hade i Talarens tanka varit bäst. Hyad an gick rikets värdighet, rikets trygghet m. m. visst han intet rättare sätt att upprätthålla den, än at visa den största aktning för grundlagarne. Jag har, sade Tal, 8 Riddarhusordn. och 76 R. F. til min efterrättelse; bryter jag emot dessa 8S8, så ha jag brutit min ed och icke upprätthållit rikets vär dighet, icke konungamaktens värdighet, ingendera trygghet och kredit. Man borde icke tillåta sig at erkänna denna skuld som statens, huru än viss: sökte binda Tal. och andra representanter, än meq det ena eller andra medlet, genom tillvitelse om för hastade beslut o. s. VY. — Jag ber,, så slutade han Gud bevara mig ifrån att afvika från min pligt oc! vill icke se, hvarken till höger eller venster och vil icke hafva anseende till personen, då grundlagen ä i fråga; må denna sak slutas till fåderneslandets väl den har länge gjort allt för mycket uppseende, och min hjertliga önskan är, att den måtte slutas så, at icke de lossnade banden må blifva än lösare, utar tvertom att de måtte kunna återknytas, det Guc gifve!n Grefve Anckarsvärd, C. H., hade erhållit stora an: ledningar att yttra sig, serdeles af Hr von Hartmans: dorffs yttrande på f. m. aS8edan, som en naturlig slutföljd af Grefve Horns yttrande, han numera ickt anser sig tillhöra den statsmakt, som öfverlägger om frågan, så har jag också ingenting att svara på Hi Grefvens yttranden, ehuru Hr Grefvens mer ellei mindre träffande anspeglingar på mina politiska me ningar och tillgöranden möjligen påkallat några er. inringar, hvarvid den värde Talarens egna antece dentia ej kunnat undgå den belysning jag gerna åsidosätter, under en fortfarande föresats, att hädanefter liksom hittills för min politiska verksamhet icke antaga något annat rättesnöre än det, som föreskifves mig af min känsla för sanning och rätt, och för medborgerlighetens och fäderneslandets oeftergif liga fordringar på representantantens redlighet. ) korthet bör jag likväl i afseende på Hr von Hartmansdorffs yttrande framställa till Huset, icke til Hr von Hartmansdorff, ty han känner förhållande! lika så välsom jag, att KonstitutionsUtskottet ingalunda anmält till åtal inför Riksrätt något statens skuldsättande, utan endast ett hittills i våra häfdei ogsedt förhållande, att en förvaltare af en statens kassa ingått en borgensförbindelse för kassans räkning. KonstitutionsUtskottets tillgöranden hafva varit en följd af anmälan om förhållandendet ifrån StatsUtskottet, grundad på Riksens Ständers revisorers be: rättelse i frågan, hvarifrån det billiga och rättvisa bedömandet torde böra blifva, att KonstitutionsUtskottet helt enkelt endast uppfyllt sin pligt i detta afseende. Hr von Hartmansdorffs yttrande om 0skickligheten och oförsigtigheten hos Utskottets 1ledamöter att behandla denna sak, att den genom Ut. skottets handläggning erhållit egenskap af en oyilkorlig och obestridlig statsskuld, äfvensom den jem mersäng den värde Talaren uppstämt öfver Ståndens oförsvarliga val af Utskottets ledamöter torde kunna hänföras till det oparlamentariska och olämpliga; äfvensom deraf måtte såsom naturlig slutsats följa, att om Ständerne varit så försigtige att de valt Hr von Hartmansdorff och de med honom liktänkande, så skulle resultatet af en så försigtig handling blifvit, att den nu under öfverläggning varande skulden icke iklädts egenskapen af statsskuld. Jag hemställer till hela Husets öfvervägande om Hr von Hartmansdorffs mening förmärkts vara sådan. Talaren var öfvertygad att Svenska folket neg skulle skilja mellan Hr von Hartmansdorff och KonstitutionsUtskottet. cJag undvek, fortfor Tal., apå f. m. att ingå i diskussion öfver det ömtåliga föremål, som den Konstitutionella fiktionen och de parlamentariska iakttagelserna gemenligen fridlysa från den fria öfverläggningens obeslöjade omdömen och tankeyttringar; och oaktadt Hr von Hartmansdorff ånyo framkallat den ömtåliga frågan såsom föremäl för stridiga tankeyttringar, undviker jag ännu att upptaga handsken. Hr von Hartmansdorft har således förfelat sitt uppsåt, i fall det varit att framlocka känslor från ett hjerta, lika främmande för falskhet, som urståndsatt att låna sig till smiekret. Mycket vore i följd af Hr von Hartmansdorffs yttrande att tillägga, men Tal. viste att tystnaden äfven är vältalig. H. Ex. Grefve Löwenhjelm, G. H. Ex. ansåg nu, som vid sitt förra uppträdande i denna sak, pligten ej böra hämmas af en öfverdrifven grannlagenhet, men fann tillika att framställningen af de afsigter han då utvecklade skulle vara fruktlös eller öfverflödig. Han förenade sig i hänseende till ärendets grundliga financiella och politiska förhållander, oinskränkt med Hr biskop Hedrens och prostens Stenhammars reservation samt Hrr Lagerhjelms, Gr Horns och von Hartmansdorffs anförande; af dessa Hrr hade han åhört statsmannaord. I afseende på incriminationerna rörande H. Ex. Frih. Stjernelds skrifyelser ansåg han Frih. Stjernelds förklaring göra tillfyllest; likaså Hr Ihres i hänseende till talet om hemska mysterier, fördöljda tillstånd och kostsamma futura. Sjelf inskränkte sig tal. till några beriktiganden. cPrålande täflan och skrytsam prakta syntes tal. orätt använde på svenska diplomatien. Budgeten för svenska diplomaterna vore ringa här i jemförelse med andra staters af lika rang och utan att vidröra de trenne som äro anställde vid de trenne största hofven, ville talaren dock numera att alla öfriga envoyes till och med Chargid affaires aflöningar icke motsvara ett anspråkslöst behof. Frågan vore icke om skryt utan om Sverige skulie upphöra att utomlands diplomatiskt synas och synas såsom man varit van att se Sverige representeradt. Hemliga utgifter, sade tal. hafva: framställts såsom obehöfliga och stämplats sågom ceårande för Natio