Aftonbladet – 17 mars 1841, sida 2

Ha IVL ekt Jan 0 al VARPELA AUSL, alv dRdt vildaste ilvg sem äro mera utarbetade än någon Utskottsledamot. —KfiR— OM HERR TALMANNENS I BORGARESTANDET PROPOSITIONSVÄGRAN DEN 10 DENNES. Vi meddelade i gårdagsbladet de tvenne skriftliga anföranden, hvarigenom Hr Talmannen i Borgareståndet motiverat sitt tillkännagifvande i plenum den 40 dennes, att han nödgades vägra proposition på Hedervärda Bondaeståndets inbjudning, att den s. k. Handelsoch Sjöfartsfonden hädanefter skule ingå till Riksgäldskontoret, för att derifrån hållas styrelsen tillhanda, för de af Ständerna beslutade ändamål. Sjelfva ämnet för hela denna tvist kan väl synas utgöra en sådan specialitet, oeh derföre vara af så underordnad beskaffenhet, att det icke lönade mödan att dermed vidare sysselsätta sig; men äfven den obetydligaste sak kan blifva af intresse för allmänheten att få fullkomligt utredd, då frågan är, hvilkendera har rätt, och då betydliga stridskrafter hafva rangerat sig på båda sidor, för att kämpa om segern. Vi anse derföre lämpligt, att ännu en gång återkomma till hufvudämnet för tvisten den 40 dennes. Läsaren behagade påminna sig den första af Hr Talmannen Holms 1 gårdagsbladet införda skrifter, eller den som upplästes vid sjelfva tillfället och innefattade ifrågavarande vägran. Hr Talmannen yttrade deruti, att, då Hedervärda Bondeståndet vore ensamt om den mening, att afgiften till Handelsoch Sjöfartsfonden bör gemensamt med tullmedlen till Riksgäldskontoret ingå, hade denna fråga, om den sorterar under 89 S R. F., såsom afgjord af tre stånd, hvilka förklarat, att afgiften ej skulle ingå till statsverket, derigenom erhållit kraft och verkan af Rikets Ständers beslut, som, enligt grundlagens mening och ordaförstånd, icke får under samma Riksdag upphäfvas., Hr Talmannen omförmälde vidare, calt grundlagen, så vidt han kunnat finna, icke vet af ordet inbjudning och icke på något enda ställe ger anledning dertill, att Ståndens beslut kunna, i följd af inbjudninzar, upphälvas eller ändras. Den praxis, som troligen alltifrån det nya statsskickets införande varit följd, att Stånden inbjudit hvarandra, till instämmande i fattade beslut, hade påtagligen, vid sidan af grundlagen, haft sin uppkomst uti den saknad af enhet och öfverensstämmelse i besluten, samt derigenom ofta vållad oformlighet, som måste blifva en följd af beslutens fattande på fyra serskilda rum och af fyra Stånds serskilda representationer. Han förklarade jemväl, att han aalltid ansett inbjudningar oskadliga och ofta högst välgörande och således böra tålas, ehuru icke i grundlagen tillåtna, men icke heller bestämdt förbjudna, så länge de hållit sig inom vissa gränser, och således haft för afsigt, att sammanjemka stridiga opinioner till ett gemensamt beslut. Detta förhållande fann han likväl cicke ega rum med ifrågavarande inbjudning, utan tvertom, att densamma, om den blefve godkänd, skulle hafva till följd, att söndra hvad som redan, på grund al tre Stånds beslut, åtminstone tills vidare, utgör ett helt, och då det för riksdagsärendernas skyndsamma och behöriga afslutande vore af högsta vigt, att ett så beskaffadt förhålland: icke vinner häfd, emedan, i motsatt fall, någon gräns för inbjudningsbegäret och ärendernas afslutande icke kan bestämmas, fann Hr Talmannen sig, af dessa orsaker och för upprätthållande af en vigtig princip, i hvad sådant på honom kunde arkomma, nödsakad att vägra proposition å Bondeståndets inbjudning, såsom, efter hans åsigt, stående i strid med 49 5 Mom. samt 75 R. O., hvilken inbjudning ock, utan all tvifvel, härledt sig derifrån, att Bondeståndet, då densamma beslöts, ej haft sig bekant, att tre stånd stadnat i samma beslut. Den andra skriften innefattar endast en ytterligare utveckling af samma åsigt, med upptagande hufvudsakligen af samma skäl; som de här nyss omnämnda. Det första vi, med anledning häraf, anse Oss böra yttra, är, att om premisserne förhölle sig fullkomligen så, som Hr Tälmannen funnit dem, så hade han ock ostridigt rätt i konklusionen. Derom kunde då icke blifva mer, än en tanka, så mycket heldre, som vi i allmänhet instämma i den meningen, att inbjudningar från det ena Ståndet till det andra, att frångå redan vidtagna beslut, innefatta en oformlighet, der icke sammanjemkning behöfves. Men det är just i frågan om premisserna, eller rättare en premiss. uti hvilken allt det öfriga är innefattadt, hemligen att tre Stånd redan skulle varit eniga, om