Aftonbladet – 11 mars 1841, sida 3

liga utredningen för en Otaras föreståndare, som kallas Ataman och som har till medbjelpare ä eller 6 Tschabaner. Bland dessa sistnämnda finnas personer, som sedan 60 tli 70 år tillbaka vandra omkring med sin boskap på stepporna. Vår resande lärde känna en sådan, som redan tjent Turkiske och Tartariske husbönder, ett verkligt orakeli stepp-botaniken, hvilken kunde beskrifva hvarje grässtrås, hvarje plantas egenskaper, huru den smakar och hvarest den helst vexer och hvilka djur fördraga eller undvika den; han talade gerna om den goda gamla Tartar-tiden, då örterna växle i rikligare mått oeh vintrarne varit mildare, innsn Muskalerne (lill-ryssarnes benämning från stor-ryssarne) medfört sin is och snö; nu var han boskapsvaktare hos en Tysk koloni och bröt på Schwabiska så klassiskt som en inföding i Nesenbach. En sådan Tschaban för vanligtvis ett angenämt kontemplativt lif. Otaran tillryggalägger på sitt beteståg dagligen blott några werst; hon rastar under middagsvärmen, är stilla om natien och sätter sig om morgonen ej förr i rörelse än daggen bortdunstat. Den verksammaste tiden är om aftonen; då förrättar den ene kocksysslan, och sälter på elden kitteln med Borscht eller den Moldauiska Mamaligan för menniskorna samt kitteln med gröt för hundarne; en annan ger ett par sjuka får någon medicin eller drager skinnet af ett störiadt, och rengör och insaltar köttet; några mjölka tackorna och getterna och tömma mjölken i trädkäril; häri utsättes hon för solen tills hon surnat, fylles derefter i säckar så alt vasslan må afrinna och insys slutligen som ost, Brince, i killingskinn, hvilkas hår är vändt inåt, och hvari ett hvarf salt strös öfver hvarje mjölkhvarf. Då och då vankas också något äfventyr med en varg; hundarne hafva sönderrifvit pelsen på ett sådant odjur eller fråntagit honom dess byte; eller infinner sig till aftonen något sällskap, fattiga Kossari, permitterade soldater, förryntde rekryter eller lifegne, och de gästfrie Tschabanerne säga till gästen, utan att fråga hvem han är: als volje kuschit snamix (behagar ni äta med oss) och till de förnämare: aSdälaitje milost, kuschit snamin (visa oss den nåden att spisa med oss); dervid lemna de icke sällan den om ett nattqvarter förlägne resanden bästa platsen i vagnen, under det de sjelfva, insvepta i sina pelsar och swita vid sidan af hundarne, som hvar och en har sin plats på en slarfva af en gammal öfverrock eller skinvpels, ligga fördelade rundt omkring i gräset som en kordong, och när gästen reser följande morgon, sticka de åt honom ett stycke ost, sägande: aBog stebeca (Gud med dig!) Emot vargarve förstå de temligen att skydda sig, och dessa vinna aldiig öfver dem någon seger, eller eröfra något af hjorden, om det ej sker genom list och öfverrumpling. (Forts. följer.)