Aftonbladet – 11 mars 1841, sida 2

JTI VIL IUTEUTALUG. (ALL vild IVTaUlllg VASA ANLLIU skall kunna ske med fördel, antaga vi nu, för att icke hindra den historiska fortgången.) Och hvad kan man väl hafva emot en så vis och för landets bästa beräknad grundsats? Ligger icke i denna regerings-princip fäderneslandets rikedom för all framtid liksom in nuce förvarad? Skulle icke eljest all förädlingsvinst på jernmalm gå förlorad! (Vi ämna denna gång icke gå in i serskild vederläggning af denna sofism.) Malm får således icke säljas till min granne på andra sidan gränsen. Men vi kunna också behålla förädlingsvinsten på tackjernet, och således förbjudes äfven tackjernets utförsel ). För stångjern kunna vi äfven behålla förädlingsvinsten sjelfva, — — -— men hvarföre det icke blifvit förbiudet, kunna vi sannerligen ieke med giltiga skäl visa. Vi veta blott, att det är en följd af gamla slutledningar, hvilka kommit en vampyr, som heter egennytta, väl till pass. Resultatet af principen har imedlertid blifvit det, att jag ej får byta bort mitt tackjern och kan således ej få bröd och alldeles icke något kött. Detta är befängdt, och vi få anledning att beltvifla visheten hos den regent, soma vill undandraga utlänningarna förädlingsvinsten, men tar den ifrån mig och ger den åt några få. Vi ställa våra frågor till regenten, som åstadkommit detta, och han visar oss till bruken, hvilka han deremot förbjudit köpa tockjern utifrån. Dessa åter ge oss endast bröd, men intet kött för vår vara. Vi fråga, om det är billigt att neka oss den högsta förtjensten? Svar: I lefven i ett samhälle och måsten jemnka eder, emedan stångjernsbruken, som ej på annat sätt kunna i sitt nuvarande skick uppehållas, fordra det). Vi fråga vidare, om det är jemkning, att vi, som aldrig behöfva förbuden, skola förlora köttet: men att Svenska bruken, som behöfva både oss och förbuden, ensamna skola vinna på vår bekostnad — och wisserligen äfven på rikets, som genom ett naturligare näringssätt skulle få oerhörda summor? Svaret uteblir — och vi skola sålunda qvarstå i vår tro, att ett förbud, som hindrar någon innevånare; hans frihet alt draga all den nytta af sin sysselsättning som han förmår, men ej ger honom någon ersättning, är orättvist, äfven om andra, ja om sjelfva riket derpå skulle vinna; och denna vinst vore dessutom konstskapad, der en annan kunde ges, som vore naturlig. Så mycket orättvisare är det då, om vinsten för Riket också blir ingen. Detta blef följden af utförselförbud. Hufvudsaken blir densamma, om förbud emot fritt varubyte stadgas inom landet. Om jag har säd att sälja, så kan jag fara till den aflägsnaste staten och sälja på en gång hela mitt årsbelopp. Men nu behöfver jag köpmansvaror mycket oftare, kanske en gång i veckan, och det är mig rakt omöjligt att undvika det. Jag nödgas då 352 gånger om året fara den långa vägen till staden, — och hvarföre detta? Jo emedan stadens handlande blifvit betryggade mot all täftan med landthandlande. Vore ej detta förbud, så skulle åtminstone en handlande kunna subsistera i hvar tredje socken, med sig sjelf och sitt husbålljemte flera omkring honom. Sockenhoarnas vinst deraf kan ingen betvifla och handelns tillväxt icke heller, emedan det är en känxd sak, att varu-tillgängligheten ökar behofven. En handlande ger anledning till en myckeauhet transaktioner i orten och en lifligare kommunikation. Han blir uppköpare, för fabrikers eller större handlandes räkning, af en mängd råämnen, såsom aska, ben, harts, växter, m. m. som eljest icke bli tillvaratagna, men nu ger landtbon en förut okänd inkomst och öka fabrikernas tillgång på rudimaterier eller åtminstone lätta insamlingen deraf. — En hop af husflitens alster skola i denna handlande finna sin afnämare: och liksom hans uppköp af rudimaterierna gifvit anledning till deras flitigare hopsamlande. så skall äfven slöjdprodukternas lättade afsällning för anleda en ny och mera utbredd tillverkning al desamma, både emedan de lättare kunna 2346 och man hos socknens handelsman kan lätffåre och mindre genant få köpa de småvaror, man för sin lilla tillverkning har af nöden, och hvilket småköp, om det skall ske från stadens handlande, i många fall afskräcker från hela företaget. Och hvarföre har man nu i allmänhet hindrat en sådan utveckling på landet? Jo, endast för att skydda städerna. Dessa, hvilkas uppkomst härleder sig från den förtjenst-anleduing, landet gilvit dem, och som skyddas för att bringa nytta (åt orten, ha nu blifvit en kräfta, som fräter omkring sig och hvars utveckling skulle gå kräftgången, om landet hade blifvit dömdt att i draga ständigt nya näringsmedel för deras högt , uppöfvade konst att mycket förtära och ge nya I välsignelser. Här råka vi åter en princip, att I uppehålla en klass af medborgare på de andra I klassernas bekostnad, och det på ett sätt derjemte, som totalt skulle hindra dessa andras förkofran, om det kunde strängt iakttagas. LyckI ligtvis är det dertill alldeles för orimligt Men icke nog härmed: man har i städerna Isträngt afskiljt handeln inom några få. Man bar förbjudit mig att hålla min egen vara så tillgänglig som möjligt. Gatuhandeln är ett af ) Härvid erinre vi, till undvikande al missförI stånd, att det ännu är obevist, att stångjernsverken skulle gå under genom tillåtelse till fanlhliannaasx ar Vore det heviet så Haarde