Aftonbladet – 11 mars 1841, sida 1

—— Fr .——--r.————————— 0 Se RR LANAKDE IEEE KENT MIR OD ET sne BN EN ONA AEOE AR seende är inkonstitutionellt. Jag skall nu i korthet redogöra för grunderna till min reservation. Den uti denna reservation uttryckta tanka, att en känd skuld äfven bör erkännas till betalning, lärer väl ingen bestrida, allenast man är öfvertygad au skulden verkligen existerar; och i närvarande fall, att någon del af statsverket derför häftar. — Nu säges det: att då grundlagen icke medgifver Konungen rättighet att, utan Ständernas samtycke, riket med gäld belasta, så bör icke heller en, mot denna föreskrift tillkommen, skuld af Ständerna erkännas! eller med andra ord: Ständerna böra anse den grundlagsvidriga handlingen upphäfva dess verkan. Vore denna sats, bemtad från en rent juridisk deduktion af frågan, tillämplig på statsmakternas förhållande till hvarandra, så medgifves, att Kabinettskassans skuld kunde betraktas såsom alldeles främmande för vårt samhälle; men det kan ej rimligen, på grund af någon statsrätt, antagas, att, hved ett lands regering gör och låter, är denna statsmakts enskilda handling; ty i sådant fall skulle hvarje regeringsätgärd pröfvas lagenlig innan nationen erkände dess inflytande, ehuru detsamma vore ett obestridligt faktum. Det kunde dä hända, att Ständer, under beifrande af ett statsbrott, åsidosatte Rikets sjelfständighet och lemnade den till pris åt den inkräktare, hvilken framträdde såsom exekutor af den ena statsmaktens fordringar på den andra. Om t. ex. en Konung i Sverige invecklade Riket i krig, utan iakttagelse af de föreskrifne konstitutionella vilkoren; borde väl Ständerna, under utförande af en riksrättsprocess, lemna landet försvarslöst derföre alt kriget vore inkonstitutionelt ? — Om Konungen, till följe af fiendtligt anfall nödgades bryta mot föreskriften i Regeringsformens 74 , angående krigsgärders uttagande, skulle väl Ständerna vägra att lemna ersättningar åt de medborgare, som derigenom lidit? Eller om Konungens Rådgifvare tillstyrka och föranleda öfverträdelse af Regeringsformens 78 S; månne Ständerna borde vägra anslag för att återvinna hvad den andra statsmaktens organer afhändt Riket? Säkerligen tyekar ingen att på dessa frågor svara nej; men uppstår ej ett lika förhållande, :astän i oändligt, mindre skala, om ett godkännande af StatsUtskottets förevarande utlåtande kunde tydas sålunda: Att Ständerna väl inse, att oreda i Kabinettskassans förvaltning deruti förorsakat en betydlig brist, men medgifva dock icke, att denna brist har någon gemenskap med statsförvaltningen, hvarföre skulden icke erkännes, utan förblifver obetalt; utan afseende derpå att utrikes departementets ärenden derigenom kunde komma att lida, eller att Rikets värdighet, och kredit derigenom äfventyras? — Mig förefaller det åtminstone, som skulle frågan, ställu på denna punkt, ieke kunna afgöras på ett konstitutionelt sätt; ock lemnas densamma oafgjord, synes statens anseende blottställas i samma förbållande som denna fråga vunnit i ryktbarhet. Det går sannerligen icke an att numera låta en öfverträdd form tjena till döljande af det verkliga faktum; att Kabinettskassans skuld betalas genom ett upptaget lån för en annan fonds räkning; att denna, af StatsUtsk. uppgifne skuld stor 775,966 Rdr 32 sk., utgör Kabinettskassans brist och att, då Kabinettskassan är ett Statsdepartements tillhörighet, samma departement måste vara skuldsatt till sagde belopp. Denna sanning, känd och vittnad, kan under ingen förevändning borträsoneras, och det återstår således endast att afgöra, hvem som skall betala skulden. Densamme som gjort denna skuld, svarar man, och har ostridigt häruti rätt. Men hvem är då den sannskyldige gäldenären? Onekligen Kongl. Maj:t, som likväl ir det ä båda Statsmakternas vägnar, i sin egenskap af Sveriges Konstitutionella Konung. Hvad dervid kan vara olagligt eller felaktigt-atw anmärka, derför ansvarar den eller de rådgifvare, som len klandrande handlingen biträdt. All annan an;varsföljd , eller hbetalningsskyldighet vore inkontitutionel, såsom gående utöfver Grundlagens gräns och derföre af en revolutionär tendens, som om len äfven inom vårt land föga betyder eller verjar, dock är af en betänklig art, med afseende på Uikets förhållande till främmande makter, hvilka cke lära underlåta att pröfva vårt svaghetstillstånd, jeviltnadt genom Konungamaktens komprometteande. Det är denna kränkning af Konungavärligheten och följaktligen Tronens undergräfvande, ag anser mig pligtig, såsom en konstitutionel medorgare i det monarkiska Sverige, att motverka, och örklarar väl betänkt att, om ock ett Statsbrott anes förenadt med Kabinettskassans skuldsättning, ag röstar för denna skulds öfvertagande af Statserket, såsom eB Riksgäld, samt yrkar att dem estitution, af medlen till Statsverket som i laglig väg an utkräfvas, likväl måtte ske, med iakttagande f de säkerhetsmått, som anses nödige till föreyegande af all ytterligare brist i Minisierstatens nslag. — JM——LL nläörande I RarsareStåändet af Hr Wera anat