Aftonbladet – 11 mars 1841, sida 1

et ME AS ev, AAA AV HAV STIIRR RR FAST MISERESSRS tagas endast i förstnämnde Kontor till 2 sk. banko raden. fordringsegares rättsanspråk på godtgörelse åsidosät tas till men för rikets kredit, och om slutet blir at staten ändock måste betala, så anvisas medlen der till af stora behållningar, dem vi nu ega, lättare ät framdgeles, sedan dessa ovanliga tillgångar blifvit til andra ändamål anordmade. Om än Utskottet hys förhoppningar, att RiksRättens dom skall medföre liqvid, så bade det likväl i öfverensstämmelse mec 50 SR. O. bort utröna, pröfva och föreslå det, son till statens reglerande erfordras, men icke våga at grunda sina förslag på blotta förhoppningar. Anta ger jag, alt hvad här föresväfvatr Utskottet komm: att ega full motsvarighet i verkligheten, så förekom mer mig likväl Utskottets egen uppgift otillfreds ställande, nemifigen att de tillgöranden, hvarvid U? skottets förheppningar äro fastade, blott synas eg sammanhang med någon dd af skulden. Jag vil nu för ögonblicket antaga denna syn icke vara anna än en villa, och frågar: huru vill Utskottet göra mer den öfriga delen af skulden, nemligen med den son j icke ioneslutes i den kategori Utskottet uppdragit I Dessa skäl, alla hemtade inom det området af be i trakteiser, som tillhöra Utskottets synpunkt, äro min tanka tillräcklige aut verka äterremiss. Men de gifves äfven en annan syppunkt, än Utskottets egen nvarifrån denna fråga ses vid uppträdande på de! Europeiska skådeplatsen. För mig och för ingei Svensk är denna ständpunkt Jikgiltig; ty lika lite som 4ndividen winner på att ställa sig ensam, lik förderfligt vore det för en nation, att anse sig obe roende af de omdömen, andra folkslag fälla öfve dess inbördes ställning, dess förmäga, dess hand lingssätt. Mer ingen nation Aun ens isolera sig Om nu civilisationens ovilkorliga fordringar, gemen skapen med andra folk och eu representation infö dem, någon gäng under seklers lopp medför obe I hagliga förbållanden.; så måste nationerne likväl finn sig i dem. — Eller hvilken nation vill öppet säg ät en annan: Jag är icke ense med mig sjelf? — Ingen berömmer sig af sin svaghet! — Men hva och en söker kraften, och den bor i enigheten, in bördes! —Blard förbållanden folkslagen emellan tja, undantager dem, som framkalla svärdet) gifvas vä inga af ömtlåligare art, i särvarunde Utd, än der som uppenbara sig i utstä:lda skulaförbindelser. Bak em ett ord skall stå en man! Hvad lofvadt äl skall hållas, -— Skuld måste betalas. Förr-eller sed nare skall denna enkla sanning utkräfva sin rät! Men hvilken tidpunkt är den bästa, för fullgörande af hvarje förbindelse? alltid den närvarande! — der före intet uppskof! Väl är jag bekant med de sjel! j ständighets-symptower, älven i afseende på andra na tioner, hvilka uttömina hela sin kraft uti ord. Pi I mig verka de föga. Men jag älskar mitt fädernes lands värdighet, dess styrka, dess anseende och ära — der lefver af gerningar, icke al ord! Det gifves således för betraktandet af detta ämn en synpunkt, som icke faller in med Utskottets; ja; menar — framtidens! — det förflutna ligger unde lagen. Jag begår vördsamt återremiss på UtskotI tets utlåtande. Hr v. RÖök, Gustaf. Anslaget till Ministerstaier kade i förstärkta Utskottet, hvaraf Tal. vore ledamot blifvit nedsatt från 266,666: 32 till 200,0909 Rdr bko och anslaget till extra utgifter likaledes från föru utgående 00;000 till 30,000 Rdr, och hvarigenot en förminskning af sammanlagda 116,666: 32 sk bko uppkommit, som bordt kunna ärligen påräknas till utgifter för staten till utrikes beskickningar, m. m. Tal. hade vid voteringen bifallit dessa 146,666 52 sk. mer majoriteten i förstärkta Utskottet hade varit af olika mening, och dikterat omförmäldte beslut, hvilket Tal. önskade hafva uteblifvit, ehuru han ej känt dev brist, som graverade kabinettskasan. Han vitserdade vidare, att bristen nu vore offentligen kända, och att den med säkerhet kunnat godtgöras med årliga afbetaluingar, om anslagen fäv vidblifva, hvad som förut utgått. Bristens Aillkomst vore för Tal. okänd, säsom grundad på diplomatiska förhandlingar, som icke äro underkastade offentlighet; men han var Jikväl öfvertygad, catt medlen användts till rikets värdighet och säkerhet, och att bristen bör af staten honoreras och godtgöras, samt säledes Utskottet icke bordt vägra serskilda anslag till dess liqviderande på det matta och tvifvelsmaäl underkastade skälet, att tillgöranden, som synas ega sammansang med någon del af den inträffade skuldsältningen, äro under pröfning varande föremål för Riksrätt.. Tal. liknade detta ofullständiga utlåtande med att leka med statens vigtigaste angelägenheter, dess anseende och dess kredit. Det vore för nationen mest värdigt, att y:nust utgifou heta summan 775,966: 32 sk. bko, hvartill medel af bankovinsten vore att tillgå så vidt denna ej redan vore använd. Kabinettskassan komme då i en oberoende ställning under den noggranna och omsorgsfulla värd, man förväntar af t. f. Hr Statsministern, som sjelf upptäckt den brydsamma belägenheten. Det må sedan bero af undersökning och pröfning af RiksRätten, om någon ersättning kan erhållas. Men om åter ofvannämnde summa icke ir tillgänglig att på en gång utbetalas, föreslog Tal. likhet med Biskop Hedreus och Prosten Stenhamnars reservationer, att 1146,666: 32 sk. årligen måtte inslås tills skulden blir godtgjord. Grefve torn. En värd ledamot har upptagit min eservation till klandring. Han har nemligen veat finna i mitt yttrande en villfarelse rörande besreppet om statens och Rikets värdighet. Jag förmodar likväl, att i den värde Talarens uppfattning M min mening är samma villfarelse, som han yeat finna hos mig. Man skulle af Hr Grefyve Fröichs yttrande kunna draga den slutsatts, som skule jag fästat det vilkor vid landets värdighet, at n fortfarande oordning i utrikes departementet kulle äga rum, eller att en fortfarande missbusällning skulle kunna föranleda samma tvister, som len om hvilka vi hafva att yttra oss. Jag tror cke att man med skäl kan så tyda min mening, lär jag i samma reservation bestämdt yttrat, att ag icke kan gilla den misshuskällning, som inträfat, eller den oformlighet som föranledt densamma. ånne man icke med mera skäl kunde tyda mini anke såsom den bör tydas, nemligen att jag an er det vara en förnärmelse al Rikets värdioghet )!: