Aftonbladet – 10 mars 1841, sida 1

i likhet med annan bevillning, i första hand inlemnas till Rikets Ständers penningeverk Riksgäldskontoret och derifrån sedan efter reqvisition hållas Statsverket tillhanda. Orsaken till det förstnämnda yrkandet var, alt afgiftens stadgande till 40 proc. af tullbeloppet, såsom den förut varit, åstadkommit ett öfverskott af 400,000 Rdr bko årligen, öfver de hittills anvisade behofven, eller en half million på de 3 år, som förflyta emellan två riksdagar, och att man ansåg obeböfligt att ställa en så stor summa till regeringens obe stämda disposition: syftemålet med det sednare åter, att vinna en säkrare kontroll emot dessa medels anlitande förskottsvis eller dylikt. När nu frågan kom till beslut i Stånden, så afgjorde trenne Stånd, nemligen Adeln, Presteoch Bondestånden, att afgiften skall fortfarande, utgå med tio procent af tullbeloppet. Borgareståndet åter bestämde den till 6 4; procent. I frågan om förvaltniagen åter beslöt Adeln, att denna skulle fortgå såsom hittills under konvoykommissariatet; Presteståndet, att fonden skulle förvaltas af Kammarkollegium; Borgareståndet, lika med Presteståndet, med tillägg, som orden lydde, att medlen icke skuile ingå till statsverket, och Boendeståndet, att de skulle öfverlemnas till Riksgäldskontoret. Denna olikhet i Ståndens beslut har gifvit anledning till den schism inom Borgareståndet, hvarom vi blott med några ord hunno underrätta i Måndagens postscriptum, och som genom det uppträde, hvilket i dag tilldragit sig i nämnde Stånd, blifvit en af denna Riksdags märkvärdigare händelser, samt möjligen ännu längre kommer att spöka efter. Då nemligen Bondeståndets inbjudning i Måndags föredrogs i Borgareståndet, uppstod först en längre diskussion i sjelfva saken, hvarvid, såsom vi redan nämnt, några iedamöter försökte tyda jsaken så, som hade tre Stånd varit ense om sättet för fondens förvaltning, samt talade på den grunden emot inbjudningen. Andra åter visade, att Borgareståndet genom sitt beslut hade lemnat oafgjordt, hvarthän medlen skulle deponeras vidare, än att beslut blifvit fattadt, det de ieke skulle ingå till statsverket, och således vore oförhindradt att antaga inbjudningen. — Nu stadgar grundlagen ingenting huru det skall förhållas, när inbjudningar från medstånden ankomma. Imedlertid, sedan diskussionen fortgått en stund, inträffade hvad som ej förut under denna Riksdag händt i Borgareståndet, att Talmannen vägrade proposition på inbjudningen, och stödde denna vägran på en på förhand uppsatt skriftlig förklaring, deri han motiverade sin åsigt så, att trenne Stånds beslut redan vore i fullkomlig likstämmighet fattadt i afseende på sättet för medlens förvaltning, men hvaremot han icke vägrade pröfningen af inbjudningens förra del, att låta afgiften förblifva 40 procent af tullbeloppet såsom hittilis, deri dock Ståndet qvarblef vid sitt förra beslut. Det egentligen mest anmärkningsvärda var dock, alt, när åtskillige ledamöter anmälde sig i ändamål att yttra sig mot lagligheten af Talmannens vägran, men någon annan hade begärt votering, så förklarade Talmannen, att något vidare yttrande icke kunde tillåtas, utan framställde att, om Ståndet ej gillade hans åsigt, det måtte genom votering bestämmas, huruvida lagligheten af hans förfarande borde hänskjutas under ConstitutionsUtskottets afgörande, eller icke. (Vi få dock längre ned se, att han sedermera sjelf sökt förklara denna sednare vägrar på ett annat sätt.) Serskildt är ock att anmärka att, när Hr Talmanner hade uppläst sin skriftliga förklaring, gåfvo ett par ledamöter af den ministeriella sidan sin belåtenhet deröfver tillkänna medelst bravorop; hvilket nu för första gången inträffade i BorgareStåndet under denna Riksdag. Detta förfarande, hvarigenom Borgare-Ståndets Talman nu jemväl synes hafva biträdt det system, som i ett par andra stånd börjat utbil-j da sig under denna Riksdag, att gifva Talmännen en utvidgad mekt öfver representanternas yttrande — och ståndens beslutanderätt, väckte naturligtvis mycket uppseende, heldst då det skedde mot en inbjudning från annat Riksstånd, och således en annan Talman och sekreterare samt det ståndet ej funnit något grundlagsvidrigt deri. Också föreföll i dag på förmiddagen, efter protocollsjusteringen, ett ytterst varmt uppträde. Hr Schartau anmälde sig först och uppläste en skriftlig reservation, hvilken i vår tanka så klart utreder hela förhållandet, att vi sökt tillåtelse att låta afskrifva och här meddela densamma. Den lyder sålunda: Mot slutet af Ståndets sista sammanvaro timade en händelse af den märkvärdighet och i visst hänseende af den betänklighet, att jag anser spåren deraf i våra protokoller böra något upptrampas, till rättelse för efterkommandes omdömen. Jag begagnar derföre ordet, för att. såsom en amplifikation af min vid tillfället anmälda korta reservation, förklara, alt jag med nedslaget sinne bevittnat den från en aktad Falmån oväntade usurpation af godtycklig myndighet öfver icke blott det RiksStånd, hvars öfverläggningar han hittills på ceW värdigt sätt ledt, utan äfven öfver ett af Medstånden samt dess Ordförande, genom hvilkas kollektiva åtgärd hela den fråga tillkommit, som föranledde en så fullständig sehism bland oss, att uti den votering, som äskades, för att pröfva Talmannens förhållande, 23 röster föllo mot 24, som gillade dess vägran afl proposition på en inbjudning, som Hederv. BondeStåndet hade, enligt taes TalmaNns Ofh dan ar om — — Aöllscaffe fill -— AMA ff — ev -— AR -—-— -— ai AA