Aftonbladet – 9 mars 1841, sida 3

ålsägelse af allt, som från barndomen oeh ungdomen varit kärt och af värde. Högst upprörande äro isynnerhet scenerna vid rekryteringar bland de folk, som icke egentligen tillhöra Ryska nationen, såsom Tartarer, Finnar, Esther, Letter, bland hvilka Kazapperna, och Erewos (tartariska och lettiska namn) äro ganska fruktade, redan derföre, att Ryssarne icke förstå deras språk. I Ostersjöprovinserna kommer vid sådana tillfällen hela befolkningen i rörelse. Bönderne göra ofta uppresningar, hvilka likväl lätt undertryckas. De bildade samspråka med bedröfvelse öfver den oangenäma tilldragelsen, och man vågar knappt visa ett förnöjdt ansigte, så länge man ser så många sörjande omkring sig. Föräldrar, systrar och bröder följa ynglingarne till rådbuset, falla på knä, ligga och gråta och snyfta rundt omkring huset, utanför trappor det sitt tan och dörrar, under det ynglingarne framför röda öde. och bordet förhöras och i lotturnan söka De fleste af dem äro sjelfve af frukångest så beklämda, att de icke veta hvad de göra, utan besinningslöst draga sitt nummer, hvilket, om det är olyckligt, framkallar en ström af tårar, dem de ieke kunna tillbakahålla. Då vi läsa i våra tidningar: Ryska regeringen har befallt en rekrytering, kunna vi vara säkra på, att mera tårar gjutas i Ryssland, än i hela det öfriga Europa under de bedröfligaste tider af krig och örlig; härvid är likväl visserligen att märka, att den Ryska bonden mycket lättare faller i gråt än den Tyska, eller andra länders. Endast ett hopp återstår nu för den arma bonden, att nemligen hans son eller broder för något kroppsligt fel icke blir antagen. Men om det är en frisk, vacker, storväxt och färdig yngling, så öfverstiger deras sorg alla gränser. Liksom fordom hos oss, säger den Tyska tidningen, foga de sig visserligen i hvarjehanda frivilliga stympningar, afhugga fingrar, utslå tänder, m m. dylikt; likväl hbjelper icke detta, då man upptäcker, att dessa lemlästningar äro frivilliga, och endast värre straff följa. Många föräldrar taga i ångsten sin tillflykt till allehanda föreställningar och fixioner, emedan de ännu hoppas att kunna narra regemenls-chefens och läkarens stränghet. Sålunda såg författaren till (denna uppsats, i en af Lilla Rysslands betydligaste städer, kring stadshuset, dit kort förat rekryter anländt, en stor folksamling, med sorgen uttryckt på hvarje ansigte. Understundom utkom ur stadshuset en gammal ärrig soldat, den ende i hela samlingen, som visade sig lugn. och munter, och inropade den ene efter den andre af bönderne. Derinne måste de afkläda sig helt och hållet nakna och låta undersöka hela kroppen. Några kringsprungo i blotta skjortan, då de kommo ut, och öfverhöljdes af deras mödrar och systrar med häftiga kyssar, ty de hade för någon orsak gått fria. Men de fleste stapplade långsamt, med sänkta, klippta hufvuden, nedsatte sig gråtande, nästan nakna, i snön, liksom de icke vidare frågade efter denna verlden. Föräldrarne jemra sig högljudt, utsträcka händerna mot himmelen och fylla luften med sina rop: Ve! de hafva tagit ifrån oss våra barn, vår kära, vår älskade broder hafva de tagit honom, ve! vel, Biand de många gående och åkande, fram och åter, bemärkte författaren en släda, hvars omgifning frapperade honom. En man och en liten gosse gingo bredvid de begge oxarne, hvil-: ka drogo slädan, ech en gammal man jemte en liten Ryss med långt hvitt skägg samt en yngre qvinnra följde dem. I slädan låg en yngre person, omkring 20 år, djupt nedpackad uti hö och sängkläder, såsom det syntes helt och hållet medtagen af sjukdom. ,År han sjuk, er son? frågade förf. hustrun, som höll sig skyggt i ett hörn, något stycke från stadshuset. Ack ja, herre, han är sjuk, mycket sjuk. De skola icke göra honom till soldat, nej, det skola de icke. kunna. Imedlertid : kommo värfvarne till slädan, och upplyftade den långe temligen groflemmade ynglingen, som blott alltför illa spelade sjuk. Modren skrek dervid i början och yttrade ängsligt: j måsten bära honom försigtigt; ack, det är min son, han är sjuk., — Soldaterne frågade likväl föga härefter; de ställde honom på benen, läto honom marchera, och modren, fadren samt den mindre brodren föjde gråtande, liksom det varit hans sista tåg. HRekryternas undersökning varade ganska länge, ty man mäter deras längd, undersöker bröstet och hela kroppskonstitutionen, sjelfva deras psychiska tillstånd blir examineradt o. s. v., samt allt antecknadt till protokollet. De arma rekrylerne antaga vid denna undersökning en så ömkligt lidande min, som om man hölle på att korsfästa dem. Aro de af behörig längd samt hafva öfriga egenskaper för en Rysk soldat, så afskäras deras hår, såsom oåterkalleligt tecken att de hemfallit under den militäriska disciplinen. Officern, som pröfvat och godkänt allt, öfverlemnar dem åt hårklipparen med ordet ob!, det! vill säga han skall, klippas. Detta olycksaliga ord träffar likt en blixt den stackars ynglingen, som nu ser hvarje undflykt stängd bakom sig. Man har berättat, att vid ordet. lob en ung rekryt nedfallit död af förskräckelse. ört — i Xz vvveeentssinsmr,— need (Införes på begäran.) A AMT ÄT AA RT