Aftonbladet – 9 mars 1841, sida 3

ningar, hvaraf vi här nedan meddela ett utdrag, vittna väl om den ytlighet, hvarmed resande så ofta bedöma föremålen efter de första intrycken; men hvad värdshusmaten beträffar, torde han ej hafva så orätt: I Stockholm finns blott ett enda värdshus med rum för resande. Då jag anlände dit, voro dock alla rummen derstädes upptagna. Vanligtvis logerade resande i privathusen, der man kan få rum med möbler och alla sorts förnödenheter. På sådana hus träffar man alltid en skylt, som tillkännagifver, att der finnes: Rum för resande. Efter att hafva besökt några sådana, fann också jag en passande lokal, och återvände sedan till värdshuset, för att der spisa middag. Värdshusen äro här alla dåliga, usla och, egentligen att säga, så godt som ej möblerade. De utmärka sig ej heller för någon serdeles renlighet, då deremot snyggheten i de privata husen drifves nästan till ,pedanteri. Maten är af den dåliga beskaffenhet, att den knappt kan förtäras, och en gastronom skulle här dö af hunger. För min del är jag icke kinkig i valet deraf, men tillstår, att endast hungern kunde förmå mig att låta den komma inför tänderna. Man brukar i Stockholm ej äta å table dhöte, utan efter matsedel. Svenskarne synas ej vara älskare af soppor, utan börja de sin måltid med stek, hvars beskaffenhet likväl är sådan, att den svårligen kan fördragas, då den först kokas i vatten, och sedan något stekes. Legumerna äro också ganska illa tillagade. I stället för beetfsteken vankas här ett stycke stekt oOxkött, och likväl är denna rätt den enda, som man kan kalla dräglig. Jag erinrar mig icke saucerne; men det märkligaste är, att i denna stad, som ligger vid hafvet och en insjö, ej vankas någon god fisk. Den bästa och mest omtyckta fisksort, som här förekommer, är aborre. Bakelserna äro dåliga, och salaten, som består af med ättika öfvergjutna vexter, är förskräcklig. Här, likasom i Östersjöprovinserna, herrskar seden att frukostera, när middagsmåltiden redan är på bordet. Frukosten består af saltad småfisk, redisor och dylikt, och uppdukas på ett serskildt bord. En hvar går dit, tar sig en sup, äter något af det framsatta förrådet, och sätter sig sedan till rätta middagzshordet. Bland hundrade menniskor blef jag ej varse en enda, som ej söp bränvin, och kunde ej annat än förvånas öfver glasens storlek. Detta bränvin förekom mig vedervärdigt, för sin ovanliga sötma. Den liknar en sorts sirap, dock utan den behagliga smak, som våra destillatörer veta gifva likören. Alla värdshusborden voro fullsatta, och likväl var jag den ende, som begärde Franskt vin. 1 allmänhet dricker man här ej serdeles mycket sådant, och det är derföre vanligtvis af dålig qvalitet. Svenskarne dricka mest portvin, madera och xeres. Deras vanliga dryck är dock svagdricka, ett mellanting mellan vår arrac och svagt öl(?), en brygd af korn utan humla: men Svenskarne blygas för att fråga derefter på värdshusen. Svenskarnes käraste mat, så vida jag kunnat förstå, är sur mjölk bär, serdeles smultron med söt mjölk, och stekt kött. Krossadt socker finnes alltid i små skålar på alla bord, emedan Svenskarne bruka sockra på nästan alla sina rätter. Härifrån har äfven denna söta vana fortplantat sig. till Lifland och Estland. Men, är maten dålig, så är den också icke dyr. Högsta priset för portionen af bästa sort är omkring 80 kopek. Gifves således på de Svenska värdshusen ej någon serdeles vederqvickelse för gomen och magen, så hafva ögonen full ersättning för denna förlust. Den sämsta och mest smaklösa mat i verlden serveras af de aldrasötaste flickor. På alla värdshus, kaffehus och, med undantag blott af de förnämas och rikas, äfven i privata hus förrättas alla hussysslor af qvinnor; och till tjenst på värdshusen utväljer man de skönaste bland de sköna. De äro utan undantag snygga, väl och till och med yppigt klädda, passa med vänlighet upp, och kasta dertill vänliga och ömma blickar. På många värdshus få dessa artiga tjenarinnor ej någon lön, och äfven der de erhålla en sådan, är den alltför obetydlig, 5 till 6 rubler månadtligen. Å de spisande gästernas sida är cj brukligt gifva dem något, på sätt som i Frankrike sker. Jag vill då ej närmare undersöka, hvaraf de lefva och kläda sig. — Från värdshuset begaf jag mig hem, för att der förtära the med bröd, ty det hvita brödet på värdshusen liknar Judarnas osyrade bröd; det är temligen svart och segt. I allmänhet äta Svenskarne ganske litet bröd, och detta är osyradt och torkadt, så kalladt knäckebröd, hvari den, som ej är van dervid, ej kan finna någon smak. — ——t— AA