Aftonbladet – 9 mars 1841, sida 1

tUadUud, UCL Jattalt, SIAUUvIG, TR SVALUVIA VAVISFKFYI icke blott för våra Ministrar, utan jemväl för penningemännen. Få dessa sednare nu vid detta tills fälle sina hemliga afhandlingar med vårt Utrikes Departement af Sverges Ständer erkände såsom fordringar hos riket och betalade, afskräckas de icke från att på nytt ingå nya transaktioner med vära Ministrar; dessa sednare skola väl veta, att, likasom de, om hvilka fråga nu är, dölja sina transaktioner, tills ansvar ej mera kan utkräfvas af dem, och vi kunde måhända en gång få departementschefer, som hvardera med lika samvetsgrannbet och sparsamhet förvaltade sin Departementskassa, med huru många millioner hade vi då betryggat rikets kredit och sö-kerhet? BDerpå lära de kunna svara, hvilka påstå, aalt efter som man under Kabinettskassans namn har gjort en skuld, är det Rikets Ständers skyldighet, att erkänna den för rikets och anordna om dess betalande.n Någon olägenhet deraf, att våra Ministrar icke hos hvarje Jude äro ansedda såsom rikets skattmästare, såsom de der efter behag få ösa ur rikets pung, kan jag icke finna. Det måtte vara för att tvinga Regeringen till sparsamhet och till att ej öfverskrida de summor. hvilka Ständerna för hvarje departeraent eller titel anslagit. som 76 . Regeringsformen blifvit stiftad; men hvartill gagnade den, om vi genom ett erkännande af alla.de skulder, hvilka Regeringen utöfver de anslagne summorne gjorde, lemnade vår sanktion ät dess illuderande. Då Rikets Ständer icke anslagit så stora summor till Utrikes departementet eller något annat, att dermed kunna bestridas några utemordentliga och lysande ambassader eller dylika företag, hvilkas enda ändamål är den fåfänga prakt, som må anstå de söderländska veklingarne, men ej svenska nationen, hvilken åtminstone förr på andra vägar sökte bibehålla sitt anseende uti Europa, så lärer det vara Rikets Ständers mening, att sådana för ett fattigt land, såsom Sverge, äro icke blott onödiga, utan olyckliga; för oförsedda händelser, då det gäller rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, hafva Rikets Ständer anordnat de uti 63 Regeringsformen omnämnda kreditiver. Vidare anser jag oss icke hafva. rätt, att så an. vända våra medborgaras bidrag, som att anordna dem till betalande af en skuld, hvilken en Minister mi rikets namn gjort, utan alt dertill vara berättigad. Väl känner jag icke, om någon del eller, om det varit någon, huru stor eller liten, af. denna nu: ifrågaverande skuld kommit riket till. godo; men hvad jag känner, är, att Utrikes Ministern likalitet! förmår belasta Sverge med någon gäld, vare sig amder den ena eller andra kassans namn, som Ofe Höjland eller någon hans like förmår det; någon af våra Ministrar bar, så länge 76 Regeringsformer qvarstår, lika litet nyeklarne: till svenska. folkets: fickor, till Sverges rike, som Påfven i Rom har dem till himmelriket, om han också skulle pästå sig hafva dem oeh någon skulle vara nog enfaldig att tro det. Jag är öfvertygad, att icke blott Statsutskottet skullehafva illa motsvarat Rikets Ständers förtrotnde; oms det tillstyrkt afbetalningen eller erkännandet af ofvannämnda skuld, utan Rikets Ständer skulle hafva svikit sin heliga pligt, om de bifallit en sådan tillstyrkan; om de användt folkets skatter, skärfvar, hbopsamlade under svett och mödor, mina Herrar! någon gång de, hvarför fadren skolat mätta sina. hungreande barn, eller för hvilka man plundrat hans hus på hvarje nödvändighet, hans säng intill balmen; om de användt dessa, säger jag, till afbetal!ning på en skuld, som icke är rikets, som man mot . lagar vill påbörda det, som icke till rikets pyuta. blifvit använd, ty då vore väl intet skäl att dölja, . huru den tillkommit, som en Minister lättsinnigt, kanske samvetslöst, åsamkat; till återbetalning ar lån, för hvilkas användande till rikets bästa man tycker sig hafva redogjort nog, när man låter oss veta, att de blifvit upptagna och begäs, att vi skola betala dem. Mina Herrar! med lika rätt, som en Utrikes Minister kunde under Kabinettskassans namn. göra en skuld på en million, nu 775,366 Rdr, 20 vara djerf nog, att tro Rikets Ständer så glömska. af sin pligt, sä, jag vili icke säga äreförgätne, men förgätne af fåderneslandets lagar, af dess väl och sina medborgares belägenhet och tillstånd, att de skulle erkänna denna skuld för rikets, att de, utan alt det ringaste, längt mindre rätt, veta, huru den tillkommit, skulle lättsinnigt bifalla dess afbetalande; att de, genom att bortkasta de tillgångar,, som finnas, skulle vilja betunga sine medborgare med nya bördor, utan att fäderneslandets väl det fordrade, att de skulle vilja rycka brödet från barnen och kasta det för hundarna, med lika rätt, säger jag skulle han hafva kunnat pantsätta Jand och rik n SK G 3 Cs Ja chrike, en ljerfhet, som, i fall den förre ej misslyckats, vi ianske hade snart fått erfara.n Grefve Horn har nti sin reservation ansett, att så nart Rikets Ständer fått kunskap derom, att genom n ministers oredliga förvållande lån blifvit upptagna ch skulder gjorda uti den under hans förvaltning tående kassas namn, eller, såsom han uttrycker sig, StatsUtskottet kommit i tillfälle au för Rikets St:r ppgifva beloppet af kabinetskassans bristn, så bore Rikets Ständer erkänna dessa skulder såsom riets och anordna om deras afbetalande, såvida icke ikets värdighet, kredit och trygghet skulle äfvenras. Mine Herrar! Jag vill ångo erinra eder, att denna kuld är icke en gång med Ständernas vetskap, myeet mindre med deras samtycke, tillkommen. Jag emställer, em icke följderna af ett erkännande af enna skuld skulle medföra motsatsen af byad Grefvelorn säger sig åsyfta. Rikets Ständer skulle zenometta erkännande på en gång äfventyra rikets kreuit. ch trygghet, rikets och sin egen värdighet, Stadunder uti 76 8 R. F. är enda vilkoret för bibehålndet af rikets kredit. När detta stadgande öfverädes, har blifvit af noll och intet värde, 1 ar riket ke mer ega någon kredit. Det är just derigenom, w inga af rikets skulder få undandragas offentligcten, som rikets kredit bibehålles. Hyem skulle lja låna en stat, som måhända Made så många emliga skulder, att den stod färdig att göra en statsankrutt? En sådan ställning påstod man vara osken till Danmarks sista olyckor, Skulle någ en Pja låna Sverge något, om ej denna uvarstod ch efterlefdes? En minister kunde ju redan bafva antsatt land ech rike. M. H! initiativet är farligt nder vYåra förhållandan.: am vi en LÄN i nädeve