Aftonbladet – 4 mars 1841, sida 3

jma ascenat pa dessa stallen toretes och underteci nas, (Mariestads Weckobl.) omstkeee——EE-—A— öBLANDADE ÄMNEN. Slafhandeln Brasilien. Om denna skändlighets fortfarande derstäde fjoch det understöd den röner både af autorite terna ach allmänna sinnesstämningen, innehålle lett bref från London följande verkligen bedröt I liga skildring: De diplomatiska svårigheter, hvari England in vecklas till följe af sitt humana korståg mot slaf ;! handeln, tyckes från år till år tilltaga, och äro til en del så stora, att man knappt kan förutse någe slut derpå. Det har redan föranledt tvister me I Portugal och Nordamerika. Under de sednare må Inadarna har parlameatet fått några dokumenter a rsycken vigt häröfver sig förelagda, i synnerhet rö (rande Brasilien, hvarest Englands intervention denna fråga emot detsamma vackt en förbittring som brasilianska regeringens makt snart nog ick mer blir i stånd att tygla. Enligt 1834 års trakta finnes i Rio Janeiro en blandad engelsk-brasilians! kommission, hvilken har att fälla utslag i frågor on de af engelska kryssare uppbragta brasilianska slaf skepp och de då dem funna slafvars emancipation Engelska kryssarena bringa fartygen in i hamner och nu börja scener, som ständigt bli häftigare, ji mer de uppbragta skeppens antal ökar risken fö de handelshus, som utrusta dem, och ju mer slaf. varnes stegrade pris uppretar köparena. För at gifva ett begrepp derom, vill jag blott anföra et faktum. Hesketh, engelsk konsul i Rie, hade a Lord Palmerston fått befallning att låta trycka 2: noter, angående slafhandeln, som Lord Howard de Walden aflåtit till portugisiska regeringen, och som Lord Palmerston önskade göra bekanta i Brasilien; men Hesketh var ur stånd att finna en boktryckare, som ville åtaga sig detta uppdrag, och skref således till Lord Palmerston: aSlafhandlarenas inflytande är så allmänt och så mäktigt, att utgifvarena afalla tid ningar i Rio Janeiro vägrat trycka dessa noter, emedan deras intressen derigenom skulle alltförmycket äfventyras, och en af dem gick så långt, att han ansåg sitt lif i fara, i fall han efterkom min begäran. — Så ofta ett slafskepp ankommer, och så länge processen inför den blandade Kommissionen fortfar, befinner sig derföre staden i ett slags uppror; elt antal af tvåhundra portugisiske slafhandlare hafva stiftat ett sällskap, som i hamnen håller bevärade båtar, för att, om möjligt, återtaga slafskeppen eller befordra den arresterade besättningens flykt, och vid sådana tillfällen förföljas och angripas af pöbeln icke allenast kommissionens ledamöter, utan till och med hvarje Engelsman, som vågar sig ut på gatorna. Under det rättegången mot slafskeppet Ganges förehades, voro polisen och nationalgardet i Rio knappt tillräckliga, att afböja de anklagades befrielse, så ofta de fördes från skeppet, att förhöras af kommissionen, och folket kastade stenar och käppar på den tillkallade militärstyrkan. Engelske kommissarien måste låta sitt hus skyddas af en vakt; han sjelf tordes ej låta se sig ute, och engelska skeppens båtar i hamnen förföljdes med stenkastning. så att brasilianska regeringen och engelske ministern måste låta för några dagar inställa kommissionens sessioner, till dess folkets, af slafhandlarena uppretade, raseri hann något stilla sig. Polisdirektören C. de Castro säger härom i sin officiella berättelse: Lagen af den 7 November 1831 (hvarigenom slafvars införsel förbjudes) har tyvärr blifvit en död bokstaf; menniskohandlarena känna för väl sinnesstämningen i denna provins, för att icke våga handelns äfventyr, ty de äro säkra på att undgå allt straff. Här existerar nämligen en allmän sammansvärjning bland hela folkmängden till denna handels befordrande och till motstånd emot lagen. Jag är ur stånd att hindra eller bestraffa följderna af denna bekymmersamma immoralitet, hvars orsaker jag fullkomligt väl känner och beklagar derföre mitt fåderneslands f(ramtid. Slafskeppens antal har aftagit i Rio, Bahia och Pernambuco, till följe af de Engelske kryssarnes större vaksamhet och de betydliga förluster, som några af de förnämsta slafkompanierna lidit. Deremot har handeln tilltagit på Amazon-floden, hvarest Engelska krigsskepps frånvaro och de ogenomträngliga skogarne, som omgifva de talrika, i floden inlöpande, strömmarne, erbjuda slafskeppen mycken lätthet att sätta sina laddningar i land och fortskaffa slafvarne i det inre. Konsuln i Parå begärde således, Itt en kommission måtte inrättas, antingen i denna stad eller i Maranham. Slafvarnes frigifvande, som fordom icke var sällsynt, blir deremot nu allt svårare, emedan i Nordamerika ett systematiskt hat börjar utbilda sig emot fria Negrer. Stafägarne fruka nemligen, att dessas närvaro skall göra det för iem svårare att styra och handtera slafvarne, och de Engelska auktoriteterna klaga bittert deröfver, att le ej finna något understöd att verkställa den lag, iom beviljar frihet åt hvarje ny införd slaf. Enligt konventionen mellan England och Brasilien, skola ie på konfiskerade slafskepp funna Negrerne på någon tid lemnas i lära hos en ansvarig husägare, Då det de måtte hafva tid att lära Portugisiska, och sålunda efter sitt frigifvande vara i stånd att förtjena sitt bröd; men detta stadgande äfvensom alla anira sådana, till det olyckliga slägtets förmån vidtagna, har endast för dem medfört en ökad olycka, medan de af sina herrar behandlas sämre än de köpta Negrerne, dels af orsak att de ingenting kostat dem, dels derföre, att de efter några år frigifras. Engelska regeringen har sålunda fordrat, att illa uppbragta Negrer hädanefter skola från slafskeppen transporteras till de Engelska kolonierna, ler de ej mer äfventyra att råka i nytt slafveri, men Brasilianska regeringen har hittills bestämdt vägrat att gå in på denna fordran. Man har imedlertid nu det hopp, att Förenta Staternas nye president, som sjelf är abolitionist, ändtligen skall medgifya den gemensamma visitationsrätt, England begärt öfver båda nationernas fartyg, och först då blir det sistnämnda stat omöjligt att genomdrifva det sista återstående medlet, att förklara slafhandeln för sjöröfveri. Äfven denna åtgärd skall väl icke föra omedelbart till slafveriets afskaffande, men det vore likväl ett stort steg till ändamålet och af ofantlig vinst både för Afrika AnAnAh Åinanika