Aftonbladet – 4 mars 1841, sida 2

— Läsaren har utan tvifvel fästat sin uppmärksamhet vid det omröstningsprotokoll i Högsta domstolen i målet mellan Kapten Arrhenius och GeneralAdjutanten Friherre von Platen, som finnes infördt i måndagsbladet. Tiden medgaf oss icke, att då genast beledsaga denna redogörelse med några reflexioner; men till sådana ger både ämnet, utgången och de serskilda vota vid tillfället all anledning. Om ock, i afseende på pluralitetens beslut, en och annan skulle kunna anmärka, att Baron von Platen sluppit för ganska godt köp, så måste man likväl med tillfredsställelse anmärka den rättvisa, och frihet ifrån konsiderationer, som ledt Högsta domstolens pluralitet, då den upphäft KrigsHofrättens, enligt vårt omdöme vidunderliga utslag. Det ges handlingar, hvilkas moraliskt vidriga natur oändligt öfvergår det juridiskt lagstridiga, och af sådan beskaffenhet är General Adjutanten von Platens förfarande emot Kapten AÅrrhenius. Det ädla sinnet sätter sig öfver hämden mot den svagare och underlägsne, och förblandar aldrig sin egen personlighet med pligtens åligganden. Friherre Platen har icke förfarit så Hans förhållande mot Kapten Arrhenius ådagalägger en förföljelse, som en förman minst bör tillåta sig, just derföre att han äger makt, och deraf bör känna den ökade förbindelsen, att ej missbruka den mot en underhafvande. De öfriga ledamöternes vota förtjena deremot så mycket mer att beklagas, mindre för de resultater hvartill de ledt, än för de principer, hvarpå de varit byggda. Hr Vice-Amiralen Nordenskjöld anser det ifrågavarande målet af kaldrastörsta vigt för disciplinen inom hela militären, ja, fädernaslandets ära och oberoende bero derpå helt och hållet. Det torde då kunna frågas: hvarom fördes striden? Jo, måste svaret bli, om det lumpnaste af allt inom sällskapslifvets små och lumpna former, om en uraktlåten helsning. Vi fråga hvar och en, som någonsin inträdt inom en större societet, om det icke dervid händt, att någre af de närvarande uppstigit under det andra blifvit sittande? Om det dervid fallit honom in att räkna de förres och de sednares antal och att beklaga sig öfver sittandet såsom en stor och grof förolämpning, såsom en sak, gående å ära och medborgelig existens? Hur skulle man väl bedöma er flicka, som gret och jemrade sig öfver att en person som suttit när hon inkom i rummet, ej stigit upp, fastän han såg henne? skulle man ej kalla henne en toka, en kokett, eller lindrigast ett barn, som af några serskilda hjertats eller fåfängans motiver fäst någon utomordentlig vigt vid just den ifrågavarande personens artighet eller brist derpå? Eller om en President i ett Kol legiurn, hvilken icke ensam har någon extra judiciel bestraffningsmakt, såsom en militärisk förman, utan måste låta målen afgöras genom de flesta rösterna, i sitt Kollegium föredrog såsom ett vigtigt öfverläggningsämne, att den eller den notarien icke stigit upp när Presidenten inträdde i det eller det sällskapet; om Hr Presidenten dervid tillade, att hans värdighet härigenom vore kännbart sårad, ja, att hela Kollegii anseende och myndighet derigenom hotades, skulle ej de allvarsamme ledamöterne i detta embetsverk häraf känna sig föranledde att draga på munnen, och om de förmådde motstå denna retelse, skulle de ej svara, att en sådan lapprisak ej hörde till deras befattning, att Hr Presidenten gjorde bäst att icke låsta se en dylik oskicklighet, ja, att kanske den brottslige Notarien icke ens blifvit varse, att den inträdande var hans höge chef, oeb derföre begagnat det goda sällskapslifvets rättigheter, som just bestå i bortläggandet a! alla Onödiga ceremonier, i detta obesvärade umgängessätt, som så vida skiljer sig från de Kinesiska bugningslagarna, och som från den finare tonens verld bannlyst det stelare tvånget? Skulle de 1eke framför allt slutligen yttra den öfvertygelsen, att Kollegii anseende och myndighet temmeligen kunde bestå i trots af notariens underlåtna helsning? Men om en President sålunda blottställde sig sjelf, när han ville förmå Kollegii ledamöter att pröfva och bedömma en begången förseelse, hvad qvalifikation förtjenar väl den förmans åtgärd, som utan föregången pröfning af opartiske män, gör sig sjelf till anklagare, vittne och domare i sin egen sak? Och är då en Prisedent någonting så litet emot en General-Adjutant eller -å andra sidan, om ett Kollegium ingenting äfventyrar genom en försummad helsning på dess President, skulle fäderneslandet verkligen förlora ära och sjelfständighet för det en Öfverste förlorade en helsning af sin Kapten? H. Exc. Grefve Brahe finner likaledes diseiplinen inom Svenska militären bero på den åsidosatta helsningen, och att Svenska armeen eljest skall hos sjelfva fienden förlora den aktning, som bidragit till dess ärofulla bragderSällsamma begrepp om disciplin! Består den då i uppfyllandet af en konventionell höflighetsform, när man i de högre och således mest bildade sällskapskretsarne till och med antagit som tillåtet, att gå sin väg utan att taga afsked? Eller består den i ett punktligt och samvetsgrannt fullgörande af de pligter tjensten föreskrifver? Låtom oss gå litet närmare i utveckling af frågan. Det är ett antaget bruk, att man helsar på de Kongl. Personerna, när de med vanlig representation fara omkring gatorna. Huru, om nu någon skulle vilja förhlanda detta hruk med den allmänna lydnads