Aftonbladet – 3 mars 1841, sida 2

HVAD ÄR DEN KONGL. TEATERN FÖR NATIONEN OCH DESS REPRESENTANTER? (En fråga i anledning af den sista Kongl, propositionen om anslag till denna inrättning.) ) Vore denna teater en Konungen enskild tillhörande anstalt, existerande i bredd med andra dylika, tillhörande privata personer, så sträckte sig allmänhetens domsrätt öfver densamma icke längre än till den estetiska halten af dess produktioner, och dess ekonomi och inre förvaltning vore för henne ett så främmande ämne, som hvarje annat privat företag. Nu deremot är förhållandet annorlunda. Man har begärt anslag af staten för dess behof; man har utöfver dessa anslag härtill användt allmänna medel, bestämda för andra ändamål; man har nu ytterligare, såsom en obestridd rätt, fordrat återfåendet af ett äldre anslag, som Ständerna vid denna Riksdag indragit. Allt detta föranleder ganska naturligt till den fråga vi gjort i närvarande artikels titel. Allmänheten har icke blott samma rätt att göra denna fråga, som hon har rörande förvaltningen af hvarje anzat verk eller inrättning, hvartill hon lemnar bidrag; hon bar det i anseende till teatern af en ännu väsendtligare anledning, än med alla andra, nemligen teaterns monopolium. Det har länge yrkats, och Rikets Ständer hafva genom sitt KonstitutionsUtskott äfven ingått på den åsigten, att detta monopolium vore en grundlagsvidrighet, att Regeringen lika litet eger bevilja ett sådant i anseende till teatern, som i anscende till hvilket annat artistiskt eller industriellt företag som heldst; oeh Konungens rådgifvare hafva också blifvit ställde under Riksrätt för den vägran Regeringen meddelat på ansökningen att i hufvudstaden anlägg en enskild teater. Skådeplatsens frihet i Stockholm likasom i landsorterna har varit ett öfverläggningsämne på flera Riksdagar; Ständernas allmänna tanka derom har icke varit tvetydig, och blott genom den sällsamma invecklingen af vårt Riksdagsmachineri tillintetgjordes deras formliga beslut i ämnet vid förra Riksdagen. Vid den närvarande har det ändtligen blifvit af alla fyra Stånden fattadt, och kommer att ulgöra föremål för en hemställan till Regeringen, — en åtgärd, som likväl skulle tyckas öfverflödig, då IStänderna förklarat sjelfva monopolet olagligt. Icke destomindre fortfar intill närvarande stund detta monopolium, och man har då så mycket större anledning att undersöka, huruvida teatern genom sin estetiska och ekonomiska förvaltning gjort sig förtjent af den utomordentliga välvilja, man för henne reklamerar: rättigheten att vara den enda, som förser allmänheten med dess bejhof af nöje och konstrgutning, samt att ytterligare med statens medel understödjas i utöfningen af en rätt, hvarifrån hon vill utesluta alla landra? Första frågan måste vara: hvars är theatern ? Är hon en statsinrättning, som det allmänna öfI vertagit och hvarför det iklädt sig ansvaret, såIsom det t. ex. gjort med Postverket, Lotteriet mm. m., der staten uppbär inkomsten, men der hon är skyldig att älven vidkännaas förlusten i fall någon sådan uppkommer? Alldeles icke. Då Å ed ) Denna artikel är författad af en bland våra medarbetare, som en längre tid följt tealern med sin uppmärksamhet.