Aftonbladet – 3 mars 1841, sida 1

RAIN IDO TLA Re MIO UJDIVAX VAL HA DiINETTSKASSANS BRIST. Riksdagsfullmäktigen Kihlblom anförde skriftligen: Förmodligen hafva Rikets Ständer aldrig befunnit sig i en betydelsefullare ställning till Regeringen, än nu, och med sådane känslor hafva de sä kert aldrig företagit öfverläggning om något ärende. Atminstone mig synes det nästan omöjligt, att göra sig ett klart begrepp om den sak vi skola afgöra; och någonting sämre lärer knappt kunna sägas om ett öfverläggningsämne. Hvad är det, som vi skola bevilja eller afslå? Ingen af oss vet detta med någon bestämdhet. ar riket en skuld, som vi måste betala? Detta är icke ens gifvet; ty somliga säga så, somliga så. Och hvad säger då Regeringen? Vid Riksdagens början hörde vi icke ett ord om någon skuld; och likväl måste en sådan, om hon finnes, säkerligen höra till Statsverketz tillstånd och behof, asom, enligt grundlagen, skola vid hvarje Riksdags början framläggas.. Hvar och en måste fråga sig, hvarföre detta icke skedde; och sedan man sett alla de besynnerliga åtgärder, som alltifrån den tiden blifvit vidtagna, måste man stadna vid den öfvertygelsen, att meningen var, att ;musslan fram saken, säsom vi säga ned uti landet. Jag vet icke, om det ordet brukas på samhällets höjder; men det vet jag, att jag aldrig föreställt mig, att såken skulle kunna brukas. Vi hafva blifvit uppmanade, att förstå vår Regering; och vi hade således anledning till att tro, att allting skulle så ställas, att vi kunde förstå den, det vill säga, att allting skulle framläggas fullkomligt öppet och ärligt och utan aila omvägar, och krokvägar och smusslingar.p Först, såsom sagdt är, förfegs all skuld uti propositionen om Statsverkets tillstånd och behof. 8edermera, då KonstitutionsUtskottet fått nys om några penningetrakassessier, och frågat derom, uppgafs, att Ministerkassan icke upplånat några penningar. Fyra dagar derefter uppgafs till StatsUtskottet ett intyg om en tryekande brist.. Hvad skulle vi då tro? Var det underligt, om vi blefvo likasom yra i hufvudet? Det föll väl en och annan in, att gåtans förklaring skulle ligga deruti, att man kan hafva en tryckande brist, utan att derföre bafva gjort låns. Men sådana distinktiener och slingringar med ett ord kalla vi i landsorterna för advokat-knep; och ingen vill tro, att sådana medel kunna brukas, att föra ett helt folk bakora ljuset. Så stod saken en tid, medan man afvaktade Stindernas, det vill säga i detta fall förstärkta StatsUtskottets, beslut om anslag till Ministerstaten. Vi höllos i ovisshet genom de stridiga uppgifterna; och hade det lyckats att få beviljadt, så hade denna o-. visshet varit beqväm, emedan ett öfverskott påstås hafva varit att påräkna, hvarigenom spåren af bristen skulle blifvit igensopade och alla gamla öfverträdelser begrafna i glömska; hvilket ieke var tänkbart, i fall man nödgats genast låta oss wvela förhällandet. Jag säger öppet öfverträdelser, emedan lagens mening är, att Ständernas anslag, så väl på denna, som andra titlar, skola vara endast tillräckliga, och att, om öfverskott uppstå, dessa böra komma Statsverket till godo. Då man, i fall Ständerna beviljat alit det begärda, tilltrodde sig att genom besparingar betäcka en pammald brist, var det en gifven följd, att de nu skulle användas tll annat än det löpande årets behof, hvilket står i rak strid mot grundlagens mening. Betalandet af en gammal hemlig skuld är en för Statsregleringen lika främmande och otillbörlig utgift, som någon ny, oförutsedd utgiftspost. Ja, ännu mera främmande, emedan den ena vet man, den andra icke. Bristen måste hafva uppkommit genom utgifter utöfver staten, d. v. s. utgifter, hvartill Riksens Ständer icke lemnat bifall. Visserligen kan man tänka sig händelser, då en sådan öfverskjutande utgift blifver alldeles oundgänglig för ögonblicket; och att grundlagen förutsett händelser, synes af föreskriften om kreditiven, men då måste också Nationens ombud derom underrättas, så fort sig göra låter, och utgiftens nödvändighet för dem framläggas, då de säkerligen icke underlåta att bevilja, hvad som oumbärligt pröfvas. Att deremot dölja förhållandet i många år och öfver flere riksdagar, utan ringaste vink derom, är så mycket olagligare, som Decharge vid hvarje riksdag meddelas Konungens rådgifvare, endast under antagande af att allt, hvad under tiden från sista riksdag blifvit af regeringen tillgjordt, kommit till Ständernas eller deras Utskotts kännedom. Visserligen kan en genom okunnighet tillkommen decharge icke freda de dechargerade; men den olägenheten kan uppkomma, som också, i dekna sak visat sig, att de som varit med om olagligheten, hunnit dö undan, innan upptäckten sker. Jag har hört påstås, att staten skulle vara förpligtad till betalning, i fall reverser blifvit utfärdade af Regeringen, taglig form. Om denna lagfråga YOre alltför vidlyftig att ge sig in i undersökning; ock det lärer icke heller för tillfället behöfvas, emedan ingen sorts laglig form skall vara iakttagen, så vidt man kan sluta af utrikes ministerns intyg (som icke tyckes vara origligt), att intet Statsrådsprotokolli finnes om upptaget län. Men om man skall antaga, att en af Regeringen å Statens vägnar utfärdad skuldförskrifning vore förbindande för Riksens Stärder, så kan dock omöjligen förbindelsen sträcka sig till mera, än som blifvit kontraheradt seden sista Riksdag, emedan all äldre förbindelse måste wara känd och gillad af föregående Riksdag, nemligen så vida den tillkommit i den supponerade lagliga formen, d. v. s. lånet blifvit i Statsrådet beslutadt: ty man kan väl icke föreställa sig, att en utan ett ij protokollet synligt. regeringsb-slut utgifven förbindelse (af Konungen personligen, eller af en minister, ! eller af båda) skulle i ringaste måtto anses bindan-:! de för Riksens Ständer. Antages en sådan bindan-j de kraft hos en förskrifning, som icke synes i något: protokoll, så kunde Riket vara i skuld, och gammal skuld, uppöfver öronen, utan att vi visste ett ord derom; ; och alla rådgifvare, ja Konungen sjelf, kunde hafva aflidit och all regress vara omöjlig, när ändtligen en massa af Statsobligationer kommo i dagsljuset. Vi tords under dylika förbåtllanden kunna med visshet antaga, att ingen juridisk. förbindelse för Pikchne StändaRs Av 7 Ir ala dan atrvckanda