Aftonbladet – 1 mars 1841, sida 1

Utdelning kl. eftormiddagenr. I kets Riksgäldskontor, hvilket af alla öfrige statens kassor är den enda, som grundlagsenligt kan göra skuld. Det vore just en vacker grundsats att vilja medgifva, det alla anslag på hufvudtitlarne, t. ex. till Krigskollegium, Myntet, Lappska ecklesiastikfonden etc. ete., skulle innebära för dem, som emottaga medlen till förvaltning, en rättighet att, vid de affärer och -I transaktioner som derom en och annan gång I förspörjas, äfven göra statsskulder! Sådan har I I omöjligen kunnat vara Friberrens mening, men jag fruktar, att hans argumentation alltför mycå I ket lemnar rum för en sådan tydning. Den delen åter af samma reservants yttrande, hvaruti sfrågasättes, huruvida Utskottet bordt tillstyrka I Rikets Ständer, att, af redan anvisade statsmedel använda, eiler icke använda något till fullgöranI de af Kabinettskassans förbindelser, tillstår jag mig icke rätt förstå till sin egentliga syftning, då det icke allenast måste anses otänkbart, att Friherre Sprengtporten eller någon annan skulle vilja genom någon underdånig hemställan af Riksens Ständer förorda en annan disposition af anslaget, än som vid dess reglering var kalkylerad, utan ock förekommer, att nedsättning i MiniI sterstatens aflöning synes vara en mindre grannlaga åtgärd utan Norrska statens vetskap och . minne, enär den sednare äfven lemmar bidrag I till båda rikenas gemensamma funktionärer. Att 11ag för öfrigt i hela denna affär anser rikets kredit lika litet som dess värdighet vara underkastad något äfventyr, härrör icke af likgiltighet, utan af det sätt på hvilket jag tror båda böra uppfattas. Konungariket Nederlänrdernes geneI ralstater tror jag icke hafva nedsatt sin eller riI kels kredit eller värdighet för det de genom sin konstitutionella fasthet omsider bringat den financeiella oredan till en nyttig kris; men hvad Sverige år 1812, i afseende på sin utländska verkI liga statsskuld, företog sig, var deremot af en I sådan natur, att vi icke än i dag, utan med ånger och ruelse kunna tänka derpå. Hr von Troil har, för det tredje, sett saken ur den synpunkt, att Utskottet bordt hänvisa Ständerne på hufvudfrågan, hvilken skulle vara: om de skulle erkänna eller icke erkänna en, utan deras vetskap, uppkommen gäld? Hade Hr von Troil sagt: om Ständerna ville öfvertaga eller icke öfvertaga en skuld, hvari den eller de, som disponerat anslaget, råkat, så hade uttrycket varit korrekt; men som väl ett deficit eller en brist, men icke en skuld eller gald uppkommer passift eller af sig sjelf, utan förutsätter, att någon person dervid aktift skuldsätter sig, så leder nämnde ultryck af reservantenr nästan till enahanda förvillelse, som den jag nyss förut anmärkt, den nemligen, att kabinettskassan — hvilket namn den för mig eljest gerna må bära — kan göra någon skuld eller låta någen agäld uppkomma,. För mången, som flyktigt betratkter saken, kan detta anses endast för bårklyfveri; men här em någonsin är det nödigt, att vi afväga hvarje ord med yttersta sorgfallighet i betraktande af det sätt, hvarmed man å andra sidan bemött oss. Ingen distinktion, som är behörig och som Åan göras, bör alltså underlätas. Möjligtvis är det ock, förmedelst denna distinktion, som utrikes Statsministerns ryktbart vordna skriftliga meddelande till KonstitutionsUtskottet kan förklaras; ty om en kassa icke i verkligheten finnes, utan endast är en namnfiktion, så kan den ju icke hvarken tillförene, nu eller framdeles hafva gjort eller göra skuld? Jag har af hela proceduren i denna fråga, ifrån början till slut, trott mig kunna draga den säkra slutsats, hvarvid jag nu eckså stödjer mig, att uti alia helteller halftofticiella meddelanden man hestämdt velat undvika all uppgift om gjord skuld. Enär nu i Dess sista nådiga skrifvelse, som just är den direkta anledningen till förevarande utlåtande, H. Maj:t endast omförmält: aåsamkad brist eiler deficitn; buru, frågar jag, kan det vara behörigt af någon inom representationen, att vilja rubricera hufvudfrågan annorlunda, eller på ett sätt, som, Oberäknadt att den innefattar en ren fantasmegori, en skuggbild af en gäldenär, som aldrig framträdt i dagen, tillika högst inkonstitutionelt framställer såsom en möjlighet, att en grundlagsvidrighet blifvit under Konungens ögon eller af honom sjelf begången? Deremot har Hr von Troil onekligen rätt deri, att Riksrättens befattning med ifrågavarande, under en förfluten tid vidtagne tillgöranden är öfvergående. Och Utskottet hade destomindre bordt, i min tanka, nyttja anspeglingen derå till sitt hufvudsakliga moliv, som, efter hvad jag redan yttrat, Riksrättens dom icke mer kan få något sammanhang med, eller inflytande uppå kassan graverande brist eller dess fyllande. Hade nämnde motiv varit på ett oskiljaktigt sätt införlifvadt med sjelfva det beslut, Utsk. tillstyrkt, så hade en återförvisning varit oundviklig; såvida man ej ville helt simpelt afslå och förkasta betänkandet, säsom argifvet i ett ämne, hvarmed StatsUtskottet icke bordt sig befatta; men så, som denna motivering nu står isolerad, kan jag icke anse anmärkningen ensam för skäl till återremiss af utlätandet, helst jag, med instämmande i sjelfva slutet, anser nämnde oegentlighet påtagligen vara föranledd af det fullt ut lika oegentliga sätt, hvarunder frågan kommit till Utskottets behandling; hvarföruton dess ledamöter icke lära kunnat råka in på samma afvägar. Jeg tillstyrker derföre Ridderskapet och Adeln helt enkelt bifall till utlåtandet — om också, emot förmodan, deraf skulle uppstå en påföljd. att Riksens Ständers underd. skrifvelse, eller rättare nyssnämnde motiv — (i fall detsamma nödvändigt skulle begagnas) framdeles, när RiksRättens dom fallit, föranledde till en förnyad framställning Jeg yttrar icke detia för alt uppskjuta frågans vidare pröfning till en annan tid, eller för att lemna minsta rum för den förmodan, att jag numera skulle någonsin vilja tillstyrka en utgift af sådan beskaffenhet, ehuru jag må medgifra, att jag vid riksdagens början, i det ögonblick jag afgaf min species facti, och, under förhapnninosar på ett annat system.