Aftonbladet – 1 mars 1841, sida 1

tagas endast i förstnämnde Kontor till sk. banko raden. TEE Sr RA RR FE SE så mycket ordande om statens värdighet, och om hvad i anslagsväg erfordrades, på det våra ambassadörer skulle kunna uppträda med oförminskad glans, att hvad deraf hehöfdes då, såsom argument för att undvika förknappningar i anslag åt Ministerstaten, presenter, sorgpenningar m. m., nödvändigt måste lemna ett ölverskott. Detta har ty värr, såsom det ofta händer med dylika, icke blifvit väl användt. Hänsigt till värdigheten kunde möjligen då vara på sitt ställe, i händelse det varit sanning, att en viss rundhet i summorna verkligen behöfdes, och att man ville använda dem för att höja denna lilla stats politiska rang öfver den plats den i anseende till sin folkmängd ihop med Norrige eger emellan Sardinien och Belgien; men vi hafva alla fått erfara, huru grundlöst argumentet var, och det har visat sig, att frågan alldeles icke gällde rikets framtida diplomatiska ostentation, utan något hell annat. Att nu samma värdighets upprätthållande äfven skall blifva ett fullgodt skäl i afseende på en, sedan år 4893 förfluten, att icke säga förspilld tid, under hvilken förvaltarne af ett bestämdt anslag på en af statens hufvudtitlar skuldsatt sig genom hvarjehanda utgifter, som öfverstigit anslaget, det kan jag omöjligen lika med Grefve Horn medgifva. Jag vill icke nu yttra mig om huru pass förenligt det varit med hvad man borde förstå med värdighet, att Riksens Ständer, Riksdag efter Riksdag, blifvit förledde till anslag högre än som varit behöflige för de ändamål, man öppet kunnat för Ständerna ådagalägga; alt utrikes ärendernes Minister måst hålla öppen skuldräkning med utländska bankierer, med mycket mera, som i sednare dagar yppats; nog af att dessa transaktioner, Gudi lof! för Sverige, såsom ett konstitutionellt land icke medfört den ringaste nedsättning i dess värdighet, emedan de hittills varit främmande för folket och dess representation. Att man icke tilltrott sig under så lång tid yppa behofven för Riksens Ständer, utgör ett starkt bevis, att man på förhand — och jag tror ganska riktigt beräknat det Riksens Ständer aldrig, äfven under de menlösa dagarne, skulle vågat inför nationen alt samtycka till de utgifter, som vållat nämnde behof. Den stora massans omdöme är, efter hvad jag tror, ännu detsamma som fordom: att ieke sälta värde på ett, landets klena tillgångar medtagande, flårdfullt prål, då en hvar, hur enfaldig han är, lätt begriper, att främmande makter icke deraf låta dåra sig. An mindre kan detta lilla, men om sin heder ömtåliga folk någonsin föreställa sig behofvet af hemliga utgifter för att skydda sina gränser eller konungar och deras ätter. Med lif och blod hafva vi ofta varit färdige — och jag tror vi äro det ännu — att försvara så väl de sednare som de förre. Ja, historien vittnar med eller emot oss — allt som man anser det — att vi oftast varit alltför slösaktige med både blod och medel, när man med enkel anspråkslöshet uppriktigt behandlat oss. Lält hänförde för hvad vi ansett nationell nytta eller nationell ära af oss fordra, är det icke ifrån Oss, soM man någonsin hört påyrkas: fred, fred, till hvad pris som helst. Tvärtom — och ehuru utländska pengar ty värr mången gång på våra statsangelägenheter haft ett starkt inflytande, hafve vi aldrig trott det ens kunde komma i fråga, att Svenska pengar skulle med ära och fördel för riket eller dess konung kunna användas på utrikes potentater eller deras rådgifvare. Sådant har, så vidt jag vet, aldrig varit Svensk politik, och jag tror, att rikets sanna värdighet i ett upplyst tidehvarf påkallar att man nu bestämdt visar, det man aldrig erkännt eller vill erkänna den såsom sådan. Det var utan tvilvel just medvelandet af allmänna opinionen härom, som förhindrade Utskottsledamöternes politiska samvete att i fjol se igenom fingrarne med de suecessiva afbetalningarne, hvilka alltför länge fortfarit af det öfverflödigt stora anslaget. Och jag håller dess majoritet räkning för att den nu icke visat sig glömsk af sin första riktiga uppfattning. När anslaget — hvilket man orätt kallar en kassa — varit alltsedan 4809 öfverlemnadt till Konungens nära nog omedelbara disposition, det vill säga utan grundlagsenlig skyldighet att dervid höra Statsrådet på samma sätt som vid andra regeringsutgifter, när ingen redovisning eller kontroll varit föreskrifven, utan alltsammans varit ansedt såsom en affär emeilan Hans Maj:t och utrikes Statsministern, hvilken affär specielt varit al grundlagen undandragen Riksens Ständers och alla andras blickar; så var nu dervid ingenting annat att göra, än att i afseende på framtiden nedsätlta anslagets belopp — och så skedde. För min del var det också, i fråga om decharge för utrikes Statsministern, icke egentligen det framfarna, utan fast mera bemödandet att göra detsamma fortfarande ännu längre, som jag fann vara föremål för behandling enligt 407 Regeringsformen — och jag tror erfarenheten! har visat att jag bade rätt. Hittills har jag egentligen sökt utveckla, hvar-. före jag ur synpunkten af statens och dess re-). presentations värdighet, i motsats med Grefve! Horn, Biskop Hedren, m. (1, reservanter, anser ! i just denna värdighet fordra ett fortfarande kon-: seqvent hbandlingssätt af Rikets Ständer för att 4 idagalägga, det vi veta hvad som angår denna värdighet och hvad som icke.