Aftonbladet – 26 februari 1841, sida 2

1 ald MUCUlt OVIvVSILYRSUG, Ull fegeTeRget) bör anse för sin skyldighet i första rummet att vara rättvisans, billighetens och de personliga, ! medfödda rättigheternas beskyddare, att undanrödja hindren och gå i sina åtgärder heldst ne-! gatift tillväga, och positift endast då, när något kommit i olag. Ingen regering kan vara nog vis och allvetande, att hen fullt inser hvad som är att positift åtgöra i hvarje fall, men alltid kan hon veta had som är rättvist och billigt! och ieke bör hindras — följaktligen alltid hvilka hinder hon har att undanrödja. Få individerna sjelfva verka så fritt, som, med bibehållande af tredje mans rätt, är möjligt, så skall man hafvaj bra egna begrepp om menniskoslägtets sjelfledningsförmåga, om man ej tror, att det skalll leda sig den -rättaste vägen. Dess förmyndare (som sjelfva tagit sitt förraynderskap genom er-l öfring) hafva fått så idkeliga tillrättavisningar af den förfärliga ala force des chosesn, att de snart borde besinna sig och ställa sig uppmaningarna till efterrättelse. Men det är en olycka, som vidlåder hela styrelser så väl som enskilda, att de på gamla dar bli inquietare än någonsin om sitt inflytande, och det af skäl, att de känna sin tilltagande ålderdomssvaghet. Hvad hafva nu i nästa hand våra förmyndare att göra, i afseende på civilisationens s.k. skugga? Först och främst att ställa eivilisationens ljus midt i samhället och tillräekligt högt, att det må falla lodrätt ned på allas hufvuden. Då ger kreppen, såsom under eqvatorn, ingen skugga mer. Först bör således. kyrkan ställas midt i byn. Man skulle börja tänka på inskränkning af den största orättvisa, den största obillighet och oklokhet, som finnes, nämligen privilegier af alla slag. Att detta blir en kinkig sak, medgifves; men sådant hindrar ej, att obilligheten måste erkännas ech utvägarna till dess afskaffande vidtagas. Aldra först, och på det att undanröjdningsarbetet i detta hänseende icke må blifva evigt, borde all ny privilegiering för alltid afskaffas. Detta vore icke alls obilligt. Sedan kommer den svårare omständigheten — huru skola de redan gifna kunna återtagas? Jag vill anmärka att, enligt sträng rättvisa, det, som erhållits genom andras förnärmande, utan krus kan återtagas. Jag will ej ge mycket för ett utslag af en regering, som ej känner den regeln, att man ej må disponera af medel, dem man ej eger, medel, hvilka tillhöra efterkommande; en regering, som ej förstår, att kontrakt ej kan binda efterkommande, i afseende på arf af naturen sjelf. — Derjemte kunde man, här vid lag, hota med den ofvan citerade la force des ehoses, som nog gjort sådana underverk förr. Men detta skulle stöta på revolution; och en sådan måtte ej behöfvas i ett land, som är till den grad eiviliseradt, att det har en så fruktansvärd pauperism, till skugga åt sin hederliga kropp, som Sverge. Må man derföre endast uppmana dem det vederbör, att genom tidig besinning och klokt förutseende söka göra verkningarna af denna stundande och oundvikliga reduktion så lindriga som möjligt. Fördenskull måste dock den ensidiga egennyttan ge efter, som ännu hos mången hvarken ger eller tar räson. Vi hafva försummat hittills, men terde icke få förbigå städerna, såsom de punkter, dem privilegierna i synnerhet röra. Mången har försvarat privilegierna af det skäl, att städerna eljest skulle gå under. Vi svara, att den stad, som utan privilegierna går under, är sin undergång värd. Hon hade dermed endast bevisat sin obehöflighet och sin onaturliga tillvaro. Vi äro dessutom ej af den tron, att städerna behöfvas såsom annat än samlingsorter för handel och transaktioner af flera slag. England, utan att tala om andra länder, lemnar mångfaldiga exempel på städer, som sköta blott ett yrke. Om en fabrik omkring sig samlar en mängd folk midt på landsbygden, så må der uppstå ett slags stad, som slutligen må få sin municipala ordning och styrelse, i mån af rörelsens tilltagande; men mi ej kostnaden för dess bebyggare göras större genom skatter till något skrå, eller den fria konkurrensen försvåras genom tvång eller privilegier i de sysselsättnjngar och handtverk, som orter föranledt och orten skall uppehålla, uta; både förbud och obilliga wppmuntringar.! De flesta och mest florerande städer hafva sitt lif af handeln, någon gång af enskilda industrigrenar: saknas båda delarne, så är också staden; vanligtvis ebetydlig eller på sitt fall. Härpå: torde väl skråförsvararne ge akt och deraf finna, ; att erfarenheten och sakens natur tala mot dem på det alldrabestämdaste. Utom att vi enskildt äro öfvertygade om obe-; höfligheten för all framtid af styrelsens potifva beskydd åt nya industriföretag, bar äfven ett af skråifrarnes förnämsta skäl numera äfven hos! oss försvunnit, sedan å ema sidan alltid någon entreprenör märker hvad sambhället behölver af; fabrikater och handtverk och äfven skall finna för sig fördelaktig att hålla sådana tillhanda; och å den andra någon kontroll eller föregående möunstring af produkterna genom myndigheterpas försorg, innan de få utbjudas till salu, wäl är obehöflig, sedan hvar och en numera bäst förstår sig på sådant sjelf och kan se sig före. Denna omständighet behöfves ej nu vidlyftigare framställas, emedan den under förra året af en HLland våra häcta akriftställare hlifvt hahandlad Ooti