Aftonbladet – 26 februari 1841, sida 2

ÄR PAUPERISMEN EN OUNDVIKLIG FOLJESLAGARE AT CIVILISATIONEN? En fråga isynnerhet till Biskop Agardh. (Slut från gårdagsbl.; Med landtbrukskonstens låga ståndpunkt ji Sverige skall snart inträffa, t. ex. vid första långvarigare fred, hvarigenom menniskolif besparas, att de individer, som ej få taga sin tillflykt till lönande näringar af annat slag, snart blifva för många för den ringa afkastning, de ännu förmå aftvinga vår i allmänhet magra jord. De kunna ej föda sig på sina små tegar, och fattigdomen skall inställa sig och blifva allmän. Det piståendet, att nöden är en god lärmästare, är åtminstone icke bekräftadt genom något exempel, att ett utfattigt och obildadt folk upptäckt medlen att åter blifva förmöget; och i något enskildt fall skall påståendet också snart finna sin gräns. Under trefnad är det som förmågorna utvecklas, men icke när konster och handtverk på ett onaturligt sätt skyddas inom några få och medan uselhet herrskar hos mängden. Det är för mycken uppoffring, endast för att hafva dessa konster och handtverk för paradens skull. — Alla känna hvilken helsosam verkan det för allmogen i en ort medförer, om t. ex. en större byggnad derstädes utföres. Man måste då på stället fabricera en hop saker och behöf ver för den skull från närmaste städer utförskrifva handtverkare af flera slag och i samma arbeten inöfva flera af ortens folk. Tillfället att se och deltaga i dessa nya och ovanliga fabrikationer underlåter aldrig att gifva en liflig impuls åt hela trakten, och det händer oftast, att en måingfalldig konstfärdighet samt en ny och mera allmän trefnad visar sig, till fröjd för menniskovännen. Och hvaraf allt detta? Naturligtvis deraf, att den hederlige herrn började bygga och utveckla i verkligheten sina större insigter och krafter: folket väcktes nu till begrepp om något större och ädlare än sitt inskränkta, slafviska lif vid en trubbig plog. De från städerna utlockade konstnärerna, med sina bättre metoder och sin skicklighet, visade dem sätten att frambringa dessa nya föremål oeh förnödenheter. Sällan hafve vi sett e2 skicklig handtverkare någon tid uppehålla sig i en landsort, utar. att hans exempel gjort någon verkan. Alltid har någon ny konstfärdighet qvarstannat som ett minne af denna för orten lyckliga händelse. Ofta har något öga märkt det tillfälle till förtjenst, som ett sådant handtverk der på orten skulle gifva. Men om också ingen förmåga väckts, så har alltid något nytt behof hos de förmögnare bildats, hvilket der förut varit okändt, och hvad är nu detta, om ej ett nytt tillfälle till arbetsförtjenst, antingen för orten sjelf, eller för nästliggande stad. I ingen händelse är det sannt, att staden på ett sådant nyväckt behof förlorar, utan saken är i de flesta fall en vinst för alla. — Möjligen är äfven det nya fabrikatet, som invånaren derigenom nu först erhåller, ett medel till förökad vinst ihans förra näring. T. ex. om handtverkaren varit en bleekslagare, så kan denne hafva varit i tillfålle att åt en förmögnare landtbrukare göra för sodt pris en enkel sädesharpa och en plåttorkningsugn för säden, genom hvilka båda instrument Jandtmannens förnämsta produkt fördubblas i värde. En ung läraktig handtlangare åt bleckslagaren har med uppmärksamt öga hvilat på hans konstfärdiga händer; ögh är nu mera ortens välbeställda bleckslagare, som lefver i god trefnad, (om, han får det för: skrået;) ty han har åt landtbrukarens grannar gjort icke allenast harpor och plåtrior, utan derjemte putsat upp allmogens kannmål, stop och gvarter, ja, sjelfva jungfrurna i