Aftonbladet – 25 februari 1841, sida 3

;bildem gjort em referemw för deras Majestäler, som ej funno det stridande mot anständigheten;, Jatt, jemte deras barn, hoffolk öch ministrar, från slottsfönstren vara åskådare till denna scen, undergick den, med iakttagande af de noggranInaste omständigheter, det tilldömda straffet. Derefter fördes den sålunda stympade bilden på släpan tillbaka och blef fastnaglad vid en skame påle, med denna påskrift: aVandrare! så vida du har ett bjerta i ditt bröst, låt dina tårar rinna; ty också glädjen har tårar; är du em vänd af majestätet, som nu har återfått sir värdighet, så lemna med tillfredsställelse detta ställe.n Slutligen iakttogos förhållningsreglor, i afseende på Kay Lykkes egendomar. Hans hustru fick 20,008 Rdr, den summa hon infört i boet. Det öfriga indrogs. Kay Lykke uppehöll sig imedlertid i främmande land, der han lefde i 48 år till 4679, Idå Christian V gaf honom tillåtelse att återvända j till fäderneslandet. Här lefde han sedan i still;het bos sin hustru på Bistrup i Jylland, och i dog 1697. I — Norrska tidningen Morgenabladet yttrar öra iden af författerinnan till ateekningar ur hvardagslifvet nyligen utgifna novell: Frid och Strid (eller mågra scener från Norrige, följande omdåme, som torde intressera mera än en af denta författarinnas vänner härstädes, enär tilldragelsernas sanning i nämnde novell bäst torde kunwua bedömas af Norrmännen: alfrågavarande nevell har för oss Nörrmäånr utgiv dess i allmänhet estetiska intresse, också en mera speciel, emedan det denna gång är i vårt fädernesland, som författarinna förflyttat skådeplatsen för de händelser hon tecknar. Det är alltid smickrande för nationalstoltheten, att se sitt fädernesland: gjordt till föremål för utländska skriftställares. skildringar, och det är det i dubbelt hänseende när skribenten, såsom här är fallet, besitter en talang, som är känd och ärad öfver hela den litterära verlden. Så mycket mera må vi värdera den uppmärksamhet Mamsell Brehmer visat oss, som hennes penna är förd af en tydlig välvilja för vårt fädernesland, i hvilket how flere år funnit ett hem. Om hon någen gång af denna välvilja låtit sig förleda att se ett och annat i ett mera gynnsamt ljus än verklighetens, så är dei i allt fall icke oss det tillkommer, att gå till rätta med henne derför. I det hela taget röjer hennes skildring en sund och riktig blick på de förhållanden, hon under sitt vistande här i landet haft tillfälle att göra sig bekant med. ej mindre än en djup och sjäJfull uppfattning af dess naturscener.p Derefter uppställer recensenten en kort berätteiee om novellens innehåll och yttrar slutligen: aI sjelfva ämnet finnes icke mycket nytt och eriginelt, men det behöfves icke heller i en ateckning af hvardagslifvet. Här bör tvertemot sjelfva handlingen vara så enkel som möjligt,, emedan författarens konst just skall bestå i en djup ech .själfull uppfattning af hvardagslifvrets scener. att meddela det hvardagliga och enkla intresset och låta det stora och betydelsefulla skyrata fram genom det till utseendet ringa och triviala. Häruti är Mil Brebmer en mästarinna; hennes själfulla och bjerta uppfattning af lifvet, den sanna religiösa tonen, den äkta poesien och skönhetssinnet, som är utbredt öfver bennes skrifter, gör dem både underhållande och nyttiga för läsaren. Dessa företräden har också närvarande novell, änskönt jag icke kan:neka,. att scenerna här och der äro väl triviala och framställningen en och annan gång litet matt: Man kan se, att författarinnan endast uppehållit sig på landet och icke känner stort till stadslifvet i Norge. En skildring af detta sista, isynnerhet såsom det i sednare tider visat sig i hufvudstaden, skulle hafva varit serdeles intressant att se från hennes penna: Att hom deremot är väl bekant med landthushållningens beskaffenhet i Norge, synes af de väl längt drifna detaljerna af dess beståndsdelar. Men det som isynnerhet gifver boken värde äro de serdeles vackra naturskildringar, hvarpå den är så rik. Nästan hvarje ort af naturskönhet, som Norge eger, är skildrad med mycket behag oeh poesi Också fjällboernes enkla seder och nationalskick äro framställda med lif ock förkärlek, likasom de gamla sagor, hvilkas tener ännu klinga mellan fjellen och hvarmed författarinnan synes hafva en nära bekantskap. Den Norska littergturen är hon också väl bekant med; hvart kapitel är försedt med ett motto af en Norsk författare, isynnerhhet af Wergeland, Velhaven och Rein; hvilken sistnämnde bos oss alltför litet kända och värderade skald hon synes mycket värdera. aEfter ofvan anförda tror jag vi hafva allt skäl att vara förnöjda med detta bidrag till utbredande af kunskap om värt fädernesländ och dess förhållande utomlands och isynnerhet i brödrariket, hvarpå det synbarligen är anlagdt. Vi vilja önska att författarinnan också måtte få anledning att göra våra litterära och sociala förhållanden till föremål för sing skildringar, såsom hon denna gång behandlat vårt lands natur och dess mera afskiljda fjelltrakters egenheter.n ERS SESSIONS SINNE SEAN NNE RARE NE RR HANDELS-UNDERRATTELSER: