Aftonbladet – 25 februari 1841, sida 3

lögon. Som man känner, hette det derföre i allmänhet om honom: wHvar enda skön jungfru hon önskar sig: gifve Gud, att Kay Lykke ville bafva mig,. Öllegard Gyldenstjerna var den lyckliga, som vann den med så mycken åtrå önskade förmån, att ega honom till man; men Kay Lykke var ej belåten med att ega henne, utan fortfor att allt framgent göra inflytelsen af sina företräden gällande hos det vackra könet. Till en af dem, för hvilka han intresserade sig, yttrade han sig en gång skriftligt, och bland de uttryck, hvarmed han sökte öfvertala, var äfven det, katt hon ej borde neka ek man, sådan som: han var, hvad de högsta i landet af hennes kön skulle hafva svårt att ej medgifva. Dessa ut tryck, likasom det bref, hvari de funnos, brag-! tes till envåldskonungen Fredrik W:s hof, och man kan begripa, huru djupt de skulle såra en qvinna, med en sådan karakter, som den äreoch hersklystna, samt 1 sitt hat likasom i sin hämnd fruktansvärda drottning Sophia Amalia. Brefvet, som var af den mest enskilda art, och utan någon offentlig syftning, gaf dock Konungen anledning, att göra saken allmän och nedsätta en kommission till dess afgörande. Då Kay Lykke erhöll underrättelse om denna rättegångsaffär, fann han ej annat göra, än att gå ödmjukhetens och underdånighetens väg. Han skref till den ändan ett bref till kommissarierna, erkände sig hafva under berusning felat och sökte dermed utverka sig Konungens tillgift, Utan tvifvel var det med detta bref han tiliställde kommissarierna en förskrifning på en summa af 1200,000 Rdr, att på olika terminer betalas, såsom lösen från hans ådragna straffskyldighet; och till säkerhet derför pantsatte han sina gårdar Gisselfeld och Rantzovholm (nu Brahe-Trolleborg), med rättighet för Konungen, att efter eget behof bruka och begagna dessa egendomar, intill dess betalning följde. Det skulle kunna tyckas, som sådana penningeböter, i förening med den åtföljande förödmjukelsen, kunde varit nog straff för det lättsinne Kay Lykke hade tillåtit sig i en skrifvelse, som ej i någon mån kunde hafva för afsigt att förnärma majestätet, och som var författad under förutsättande deraf, att den skulle bevaras i största hemlighet; men konungen tänkte annorlunda. Kay Lykke skulle anklagas och dömas, kandrom till varning och exempelp. Han blef stämd; hans förseelse gjordes i stämningen till en majestätsförbrytelse; brefvet till kommissarierna, der han tillsod sig hafva felat, begagnades såsom en bekännelse och bevis för förbrytelsen. Deri var tillika den befallning uttalad, att domen : skulle afsägas, antingen han anträffades eller ej; — men Kay Lykke hade, då han såg, hvad utgång saken började taga, flyktat ur landet. På utsatt dag mötte den kungliga generalfiskalen Sören Kornerup i rätten; men från Kay Lykkes sida vidtogs ingen åtgärd. Hans hustru, Öllegard Gyllenstjerna, inlemnade endast ett bref, deri hon uttalade sin mans bortresa och bad, att detta ej måtte räknas bonom till last, då han ej dessförinnan biifvit tillsagd att hålla sig stilla, och hans afsigt varit att förskaffa penningar, till erläggande af de föreskrifna böterna, ! som han förmenade konungen hafva antagit. I generalfiskalens inlaga påstods Kay LEykkes! förbrytelse vara ett majestätsbrott, och, på grund deraf, yrkade:, att ban borde mista adelskap, lif och egendom; hvilken sednare skulle tilldömas den kungliga kassan. I rätten föredrogs pu hufvuddokumentet, nämligen Kay Lykkes bref... På grund af callerunderdånigste veneration och respekt för hans kunglige majestät, den allernådigste herre och konung, samt hela bögkungliga huset, så ock på grund deraf, att Kay Lykke i den omialda skrifvelsen till kommissarierna sjelf! abegärt, att hans grofva förseelse ej måtte exa-; mineras, mycket mindre i rätten formaliter framläggas, -— på grund af allt detta blef imedlertid detta dokument icke offentligen uppläst, men väl hemligt och inom lyckta dörrar. Domen blef, : såsom vanligt på denna tid, öfveremsstämmande med generalfiskalens påstående, och om han ej! personligen kunde anträffas, skulte exekutionen ! verkställas på hans bild. i Några dagar derefter blef domen fullbordad, ; i afseende på Kay Lykkes ära. I det så kallade . gröna gemaket på slottet samlades några hundrade personer. Rikshärolden framträdde med en trädtafla, hvarpå Kay Lykkes vapen var må. ladt, och förklarade, att denne, enligt höjeste-l: retsdom, var fråndömd all ära, adel, privilegier, !charge och respekto, Derpå tilltalade han den tillstädesvarande bödeln med följande ord: atag detta hans adliga vapen och trampa derpå, bryt det i stycken och kasta det, i allas åsyn, genom fönstret och nedstörta det till jorden, tilll) evig vanära för Kay Lykkes adliga och menskliga ära; allom androm, som samma vapen kunna föra, utan prejudice, eftertal och skadan, Derpål lemnade han vapnet åt bödeln, hvilken efterkom hans befallning till alla delar. Följande dagen skedde afrättningen in efligie. En bild, j aför hvilkens, som det heter, oekonungen hade gifvit 4 Rdr, och som hade möjligaste likhet med Kay Lykke, och var påklädd kläder, lika dem han brukade bära, blef af bödeln lagd påj en släpa, hvarpå den släpades genom staden. På bröstet var fästadt ett ark papper, hvarpå med stara bokstäfver stodo tecknade Kay LykkesT