Aftonbladet – 24 februari 1841, sida 3

grundlagen, så hade insändaren i vår tanke lämpligen. kunnat inskränka sitt bemödande till att visa, om han förmådde. det, att vi bade orätt förstått. de åberopade föreskrifterna; Att tala om aberäkning på klandersjuka m. m. såsom födkrok, blir då, lindrigast sagdt, att gå utom ämnet, och ett temligen eget sätt att adressera sig till en redaktion, hos hvilken man påräknar att få sin replik upptagen. Det utvisar dessutom en stickenhet emot pressen, som vi hade hoppats icke behöfva finna nu redan af författaren till denna uppsats, och som vi uppriktigt beklaga; ty hvad skall det: väl bli längre fram? Författaren förstår säkert hvad vi mena härmed, om också läsaren iche gör det. Den andra punkten är, att förf:s försök, att ifrån analogier i grundlagen hemta ett försvar för formen af regeringspropositionernes framställande direkt till StatsUtskottet, på intet sätt vederlägga anmärkningen, enär denna stödjer sig vid grundlagens ordalydelse, hvilken såsom allmän föreskrift bestämdt innehåller, att Konungens propositioner och skrifvelser skola öfverlemnas till Riksstånden, och såsom undantag härifrån endast talar om propositionen angående statsverkets tillstånd och behof vid Riksdagens början. Hvad förf. anför om plägsed må gälla hvad det kan i allmänhet, men att remittera Kongl. propositioner till Utskott har ej varit annat än enstaka undantag och ordet plägsed är således derpå oriktigt användt. Denna aplägsed, står dessutom i strid med föreskriften och hvilketdera bör då vika, lagen eller plägseden? Den tredje punkten är, att den skilnad, som författaren gör emellan ordinarie och extra anslagen, påtagligen är imaginär, och endast innefattar en omväg, som leder till samma mål Hufvudsaken är den, antingen Ständerna skola släppa till anslagen eller icke, och vi föreställe oss, att för regeringen kunde det vara temliger likgiltigt, om Ständerna också afsloge hela den ordinarie statsregleringen, i fall bara de motsvarande-summorna sedan beviljades på den extra. Sjelfva föremålen må vara mer eller mindre angelägna, det är en sak för sig, men vi fråge, om icke ett sådant tagande med den ena handen och gifvande med den andra på det hela är en lek med pröfningen af anslagen, eller om lagstiftarens egentliga mening kunnat vara, att denna pröfning -skall ske mer än en gång. vid samma Riksdag, der ej serskilda omständigheter efteråt tillkomma, som kunna göra en förändring i besluten nödiga. Hufvädfrågan i det förevarande fallet inskränker sig således derhän, huruvida sådana serskilda emständigheter nu äro för handen, som man cj förut afvetat. Härom hafve vi förra gången icke ingått i någon undersökning, hufvudsakligen derföre, att en sådan undersökning lämpligast bör göras af StatsUtskottet, och det kommer nu an på, om de nya propositionernpa innehålla några bevekande skäl, om hvilka StatsUtskottet förut saknat kännedom. Detta synes åtminstone icke vara händelsen red frågan om anslaget till Statskontoret. Mången finnes för öfrigt, som påstår att detta embetsverk, med es obetydlig förändring af sin invecklade mekanism, ganska väl skulle med nuvarande anslag kunna sköta göromålen. Hvad Teatern beträffar, så torde ett svar på hvad ins. derom yttrat fordra en något fullständigare framställning, än tillfället j dag medgifver, men hvilken likväl derföre icke torde uteblifva. er ee — En person fann i dag på morgonen ca hel mansbörda kläden i snön öfver en sophög vid Munkbron, der detta gods utan tvifvel blifvit nedOC NR