Aftonbladet – 24 februari 1841, sida 3

9 0 Vt 2 At varen, som på sednare tider varit en så varn försvarare af ebegränsningar) i alla riktningar nä det gällt friheten, åtminstone täcktes förunn: sina landsmän, att i öfrigt få hafva sina hus och boningar, oantastade. Till redaktionen har blifvit insänd en uppsat: innefattande ett slags svar på tidningens anmärk ningar vid de båda propositioner regeringen ny ligen aflåtit till StatsUtskottet, angående anslag för Statskonteret och den Kongl. Teatern. 0O: aktadt Red. i allmänhet icke anser nödigt ocl för de flesta fall icke ens möjligt, att låta tidningen blifva ett fält för invändningar och kontra deduktioner mot våra artiklar, så vidt sådan: sträcka sig öfver upplysningar :om sakuppgifter meddela vi gerna ifrågavarande replik, enär der synes jiunefatta hvad man hufvudsakligen ansei sig hafva att anföra till stöd för den omtalta re geringsåtgärden. Några korta anmärkningar följ till dess besvarande. Den lyder så: Uti N:o 429 af det Tjugondeförsta Aftonbladet fö den 20 innevarande månad förekomma åtskilliga au märkningar, i anledning af Kongl. Maj:ts aflåtne nå. diga skrifvelser till Rikets Ständers Statsutskott, an gående anslag å extra statsregleringen för Statskon toret och Kongl. Teatern. Hos den, som valt politiskt skriftställeri till hvac man kallar födkrok, är det klok beräkning, att tage i anspråk menniskoslägtets benägenhet, att med lif. ligt intresse orafatta, hvad som antydes såsom klan: dervärdt och, i följd deraf, klandras. Orsaken til denna benägenhet torde böra sökas och : vara at finna uti den hos menniskan i allmänhet, och ser; deles hos våra landsmän, nedlagda, eller åtminstont inrotade afundssjukan, som med missnöje upptage: lofordet och således ej har sinne derför, men så myc ket lifiigare omfattar och finner njutning i klandret Detta skulle oftast uteblifva, eller förlora sin udd om billighet, sanning och oväld ej åsidosättas; mer då förfelades också det ofvan antydda ändamålet, t: erfarenheten har nogsamt visat, hurusom klandre lemnar penningevinst, endast i den mån det sko ningslöst angriper heldst den, som hvarken vill el ler kan begagna enahanda medel till försvar. I afseende å Kongl. Maj:ts ofvan berörde nådig: skrifvelser, har blifvit anmärkt: att emot grundlage: vore stridande att framställningen skett direkte til Statsutskottet: att samma frågor voro pröfvade oci cj bort å nyo upptagas; och att uppställningen a skrifvelsen, rörande anslaget tilll Kongl Teatern (lä rer menas Statskontoret) vore olämplig. Grundlagen innefattar väl ej något uttryckligt bud att de framställningar om anslag, hvartill Konungen under riksdagens lopp, finner sig föranlåten, kunn göras direkte hos Statsutskotttet. 2768 Riksdagsord ningen gifver dock dertill anledning, enär den in nehåller alla propositioner från Konungen till: Rik sens Ständer eller deras Utskott etc. Också ba städse, utan anmärkning från Ständerneeller dera Statsutskott, blifvit så procederadt. Den reglen ä godkänd, att gammal plägsed, som ej har oskäl met sig, bör räknas för lag. Den ifrågavarande plägse den har ingalunda oskal med sig. Då Konungen proposition om hela statsverkets tillstånd och beho kan, enligt 27 Riksdagsordningen, aflemnas di rekte till Statsutskottet, och Ständerne således be tagas tillfället att deröfver yttra sig, förr än Utskot tets betänkande förekommer, hvari skulle då det äf ventyrliga bestå, om detsamma jemväl egde rum vii en isolerad anslagsfråga al underordnad vigt. Före nämnde stadgande torde väl vara tillkommet i afsig att bespara tid. I allmänhet klagar man öfver riks dagsmaschineriets långsamma gång. Man medgifver att sädant till stor del härleder sig ifrån de vidlyf tiga, nära nog onyttiga diskussionerna före målen remitterande ull Utskott; men då man, med anled ning af grundlagen och i full öfverensstämmelse me praxis, söker förekomma dessa diskussioner, då kla gas öfver att de blifvit afskurne. Sådant lärer vö få anses uttrycka begreppet af abillighet, lämpad et ter ändamål., I förevarande fall var dessutom ser skild anledning, att göra framställningen hos Stats utskottet. Anslagen, om de beviljas, borde beräk nas vid extra statsregleringen, hvilken nu är unde arbete hos Statsutskottet, och torde måhända hafv. blifvit afslutad under tiden, om skrifvelsernaj tagi omvägen till Stånden. Med förhållandet öfverensstämmer ej, att före nämnde frågor förut biifvit pröfvade. Uti proposi tionen om Statsverkets tillstånd och behofföreslogs att anslag till Statskontoret och Kongl. Teateri måtte uppföras å ordinarie stat. Sådant vägrades och det är således pröfvadt, att anslagen ej komm på ordinarie stat. Nu är hemställdt, att vid extr statsregleringen måtte tillses, det nödiga medel in till nästa Riksdag ej må saknas, hvarken för be främjande af ärendernes oafbrutna gång i Statskon toret, eller för fullgörande af de förbindelser, Kongl Teatern, genom lagligen afslutade kontrakter, sij iklädt. Denna fråga har ej förut varit föremål fö Ständernes pröfning. Således är, i uppgiften här om, sanningen trädd för nära. Då propositionen om statsverkets tillstånd och be hof afiats, förefanns ej skäl till den förmodan, at anslaget till Tcatern skulle vägras. Följaktligen sak nades också anledning att upplysa, hurusom Teateri stod i förbindelser, som lagligen måste, men ickt kunde uppfyllas, om anslaget vägrades. Behofvet a ökad tjenstemannapersonal i Statskontoret, redar förut uppgifvet i förenämnde proposition, har blifvi än större genom Ständernes scdermera vidtagne åt skillige beslut. Nu klandras, att Ständernes upp märksamhet fästes å desse förhållanden, på det Stän derna må komma i tillfälle, att, om då för god finna, förebygga de olägenheter, somy dvikliger inträffa, derest anslag vägras. Menk eStatskon PR 3 I KO 1 fe I