Aftonbladet – 24 februari 1841, sida 1

Konungamakten och Rikets Ständer, hvilka allena utgöra värdiga föremål för våra omsorger i förevarande fråga. — Jag anser, på dessa skäl , BorgareStåndet böra låta bero vid StatsUtsk:s tillstyrkande. Hr de Mare:; Uti den konstitutionella delen af detta obehagliga ämne har jag, såsom ledamot af KonstitutionsUtskottet, redan varit i tillfälle att stadga min öfvertygelse, som icke kunnat frikänna från åtal inför RiksPätt en åtgärd, som med ifrågavarande skuld eller brist snes ega det närmaste samband. Den financiella delen förefaller utan tvifyel också värd att räknas bland de mest betänkliga ämnen, som hittills utgjort föremål för denna Riksdags öfverläggningar — och är ty värr ett bland de flere bevisen derom, att förhållandet emellan Regering och Representation icke varit eller är sådant, fosterlandsvännen kan önska. Om en ny, i möjligaste måtto öppen och fullständig framställning i afseende på KabinettsKastans brist eller skuld, och en i anledning dera inträffande värdig behandling å andra sidan kunde påräknas såsom medel till återställande af ömsesidigt förtroende emellan styrande och styrda, hyvarförutan ingen lyckligare framtid är att hoppas. så skulle jag för min del anse äfven en hög löseskilling såsom väl använd. Imedlertid anser jag, åberopande Hr von Troils reservation, frågan vara af StatsUtsk:t lemnad så outredd , att jag icke finner mig med godt samvete kunna ännu svara hvarken ja eller nej — en ny inveckling har, efter det Utskottet sig utlåtit, tillkommit genom ett bekant från KonstitutionsUtskottet uttaget dokument, ett af H. E. Utrikes Statsministern Frih. Stjerneld afgifvet svar, hvilket icke synes harmoniera med den till StatsUtskottet lemnade framställning, så vidt Utskottet gjort densamma kunnig. Detta aecessit, detta nya behof af förklaring för och från vederbörande, utgör för mig ett ytterligare skäl att önska återremiss af detta betänkande. Hr Geijer: Den för Talaren utfärdade Riksdagsmannafullmakt innehölle uttryckligen, att han såsom representant hade att ställa sig Regeringsformen och rikets öfrige besvurna grundlagar till efterrättelse; och som 76 Regeringsformen uttryckligen innehåller, att Konungen ej utan Rikets Ständers bifall må riket med ineller utländsk skuld belasta, kunde Talaren icke annat än instämma i det resultat, hvartill Utskottet kommit. Hrer Ekström, Noria och Hammar förenade sig med Hr Geijer. Hr Begardt: För hvarje representant, som ej vore ledamot af StatsUtskottet och der varit i tillfälle att utreda förhållandet, vore det omöjligt att i sakems nuvarande skick fatta ett bestämdt omdöme. För nationen vore å ena sidan icke likgiltigt, om denna skuldsättning tillkommit utan Ständernas hörande; men å andra sidan, enär ett förhållande sem här inträffat, att Kongl. Maj:t hos StatsUtskottet, jemte framställning af Utrikes Statsministers-embetets anmälanden om de utomerdentliga utgifter, som af Kgl. Maj:ts, efter hvad man måste antaga, i nåder pröfvade omdöme för åtskilliga ministeriella värf, af egenskap att böra hållas hemliga, för rikets värdighet, för traktater till beredande af handelsförmåner, blifvit för en längre tid tillbaka bestridde, och hvarigenom Kabinettskassan kommit att häfta för en åsamkad brist (hvilket ord måste betyda skuld), kunde det ej vara pationen likgiltigt, om dess ombud sakna kännedom om förhållandet; det kunde ej vara nationen likgiltigt, att regeringen lemnas i ovisshet, om nationen vill eller icke vill nu efteråt åtaga sig skulden, ora hvilken det ännu lärer få vara oafgjordt, huruvida Rikets Ständer å nationens vägnar ännu kunnat med skäl erhålla eller fordra underritte!se på förhand, som eljest i vanliga fall, i enlighet med 76 8 i Regeringsformtn, bör jemte det derpå följande medgifvandet till skuldsättningen ega rum. Det borde, under de invecklade omständigheter, hvari denna sak ännu höljes, till och med såsom föremål för ytterligare utredning och begrundande behöfva ifrågasättas, huruvida de försträcknincar, som ofelbart måst från något håll anskaffas för att fylla bristen i en kassa, hvilken primitivt inga andra tillgångar egt eller eger, än som årligen dit ingå och återigen till sista skillingen utgå — äro af beskaffenhet att hänföras till låa eller skullsättnin., hvarmod, enligt 76 S, Komungen ej må brlasta riket. Om icke Utskottet kunnat meddela Ständerna alla de upplysningar det i denna sak erhållit, hade det i alla fall bordt, såsom en delegation af nationalrepresensatienen, i en fråga som denna, vara berättigadt till vitsord och bordt öppet uttala sin egen öfvertygelse såsom vägledning för Stinderna m. m. — Frågan om ansvarigheten för Konungens rådgifvare hade föga gemenskap med skuldfrågan; om äfven en eller flere af Konungens rådgifvare pröfvades säkre, till och med att ersätta större eller mindre belopp, så borde dock den partiella frågan icke hindra hufvudsakens pröfning hos Rikets Ständer, eller huruvida de skola bevilja medel till Kabinettskassans godtgörelse eller ej. Rikets Ständer borde, under tiden icke lemna Hans Maj:t Konungen utan bestämdt svar och resultat i huvudsaken. För en närmare utredning af frågan önskade Ta!aren således återremiss. Hr G:selius instämde i Biskop Hedrens och Prosten Stenhammars reservationer, men ansåg saken ännu icke så utredd af StatsUtskottet, att man af betänkandet kunde hemta stöd för sitt omdöme osh önskade följaktligen återremiss, dels för vinnande af denna utredning, dels för att från Utskottet framkalla ett betänkande i öfverensstämmelse med dessa reservationer. Hr Wojk hade med mycken uppmärksamhet afhört Hr Petres yttrande och fann det så intressant, att det icke kunde skada, om Utskottet kom till kännedom deraf. Detta vore ett skäl att återremittera betänkandet; men det funnes äfven andra skål för en återremiss: ett af de största vore ämnets outredda skick; det vore ej allenast regeringens, utan äfven nationens intresse, att saken blefve fullkormmligen utredd. Den hade väckt allmänhetens uppseende i hög grad; allmänheten egde anspråk på och behof af upplysning. Om denna skuld på ett oriktigt sätt uppkommit, borde den bära ansvaret, som dertill vore skyldig. Talaren vore ej så öm om regeringens sak, att han afhölle sig ifrån att yrka återremiss, af